Tryck "Enter" för att gå vidare till kommentarer

50 år med svensk narkotikapolitik och narkomanvård

Den svenska narkotikapolitiken byggdes upp under 1980-talet och har av företrädarna beskrivits som framgångsrik och utan motstycke i världen. Den bygger på ett politiskt mål om ett narkotikafritt samhälle med nolltolerans mot droger. Det har lett till en mycket restriktiv narkotikapolitik där kontrollåtgärder förstärkts med stränga straff, kriminalisering av eget bruk och utbyggnad av tvångsvård.

Den vilar på förment odiskutabla sanningar och föreställningar om narkotika: Drogmissbruket är ett mycket stort samhällsproblem, all narkotika är extremt farlig, allt bruk är missbruk och alla missbrukare blir slavar under drogberoendet och har inte möjligheter att själva ta sig ur detta. 
Birgitta Göransson beskriver här 50 år med svensk narkotikapolitik och narkomanvård.

Hur kunde Sverige välja en så repressiv och moralisk väg för att bekämpa narkotikamissbruk? När man i frågan om alkoholmissbruk gått från en moralisk modell med straff i början av 1900-talet, till en medicinsk modell där missbruk betraktas som ett problem som kan behandlas.

Politikernas svar var en reaktion på en stark opinion som skapats genom att framkalla moralisk panik kring narkotikamissbruk i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. En liten grupp missbrukade narkotika illegalt. Men skräckscenarier började spridas i Sverige, om att narkotikan vällde in över landets gränser, att missbruket ökade lavinartat och gick ner i åldrarna. Hela ungdomsgruppen skulle förstöras. Information spreds bl.a. genom dödsannonser med texten ”Narkotikan tog hennes liv”.

Drivande i denna moraliska panik var polisläkaren Nils Bejerot som såg missbrukarna som en smitthärd som måste kontrolleras och isoleras. Med sig hade han Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS) och Hassela som förespråkade tvångsvård, kriminalisering och längre straff. Inga nyanser kunde framföras i debatten. Man tillskrevs då att man förespråkade legalisering och ville offra hela ungdomsgruppen. Synen på narkotikamissbrukaren speglades i debatten av två motpoler, de nämnda organisationerna respektive Riksföreningen för hjälp åt läkmedelsmissbrukare (RFHL). ”Missbrukade människor blir missbrukare” var RFHL:s slogan, som beskrev missbruket som ett symtom på social missanpassning förorsakad av brister i samhället. Den förstnämnda gruppen fick stort genomslag i media, och lyckades skapa en stark opinion för alla kontrollåtgärder med fokus på missbrukaren i stället för langaren. Läkarkåren var mycket kritisk till kriminaliseringen eftersom det innebar att kriminalisera en sjukdom, så även RFHL, men ingen av dessa grupper fick gehör. Alla partier, tidningar, folkrörelser, polisen, skolan enades om målet ett narkotikafritt samhälle.

Varje steg mot ökad repression med straffskärpningar och tvångsvård som infördes under 1980-talet föregicks av likande beskrivningar om ökat missbruk, allt yngre missbrukare och allt grövre kriminalitet. Vilket inte avspeglades i de vetenskapliga undersökningar av missbrukets omfattning som sedan 1970-talet genomfördes av Centralförbundet för alkohol och narkotika (CAN).
Denna kunskap beaktades inte.

Narkotikalagstiftningens utveckling

På 1980-talet fördes debatten huruvida man skulle sätta in kontrollåtgärderna mot den grova brottsligheten eller mot missbrukaren. Politikerna valde missbrukaren, och kriminaliserade eget bruk av narkotika 1988, för att senare skärpa lagen 1993.

Per Ole Träskman, professor i straffrätt, beskriver i boken ”Narkotika. Om problem och politik” (2011) utvecklingen inom narkotikalagstiftningen att skärpa straffen för narkotikabrott. År 1968 kom narkotikastrafflagen. Det strängaste möjliga straffet för grovt narkotikabrott var då 4 års fängelse. År 1969 höjdes detta till 6 års fängelse och 1972 till 10 års fängelse. På 1980-talet fördes debatten huruvida man skulle sätta in kontrollåtgärderna mot den grova brottsligheten eller mot missbrukaren. Politikerna valde missbrukaren, och kriminaliserade eget bruk av narkotika 1988, för att senare skärpa lagen 1993. Polisen gavs möjligheter att ta urin- och blodprov vid misstanke om narkotikabruk. Motståndarna mot förslaget anförde att det strider mot svensk tradition att straffbelägga en handling som är riktad mot den egna personen – självmord är t.ex. inget brott. En straffsyn kan leda till att missbrukaren undviker att söka vård. 

Konsekvenser av narkotikapolitikens fokus på missbrukaren

Fokus på att straffa missbrukaren har förändrat polisens arbete. I Rikspolisstyrelsens narkotikamanifest från 1989 kunde man läsa att ”det ska vara jobbigt att vara missbrukare”. Urin- och blodprov vid misstanke om narkotikapåverkan var exempel på detta. Brå visade i en rapport år 2000 (Brå-rapporten 2000:21) dels att polisen prioriterade insatser mot narkotikabrottslighet, dels satte upp mål att ta ett visst antal urin- och blodprov. Insatser mot grov narkotikabrottslighet var inte lika prioriterade. Över 90 procent av alla narkotikabrott har under de senaste 20 åren varit ringa narkotikabrott och små innehav. Polisens narkotikabekämpning har alltså fokus på missbrukaren, inte på den grova narkotikabrottsligheten. Ett vanligt argument var och är fortfarande att polisens ingripande mot missbrukaren är motiverat för att förhindra nyrekrytering. Brå kunde vid utvärderingen 2000 inte påvisa någon effekt på narkotikamissbrukets utbredning eller nyrekrytering efter kriminalisering av eget bruk. 

Den som är beroende av narkotika straffas för sin sjukdom, marginaliseras och får sämre förutsättningar att leva ett liv utan droger.

Ett stort dilemma i den svenska narkotikapolitiken är att den grundas i okunskap om skillnaden mellan bruk och missbruk. Utgångspunkten i vår repressiva politik är att allt bruk är missbruk och beroende. Det finns inget sådant samband. Majoriteten av alla som prövar och brukar droger slutar med droger på egen hand. En liten grupp utvecklar ett beroende. En mängd studier har under de senaste 30 åren visat att den gruppen är belastad med flera olika riskfaktorer när det gäller uppväxt, sjukdom, sexuella övergrepp, uppfostringsvåld, mobbning m.m. Den som är beroende av narkotika straffas för sin sjukdom, marginaliseras och får sämre förutsättningar att leva ett liv utan droger.

Narkotikamissbruket i Sverige kostar liv. Sverige är det land i Europa som har högst narkotikadödlighet per miljon invånare. 2018 avled 81 personer/miljon invånare, 4 gånger fler än genomsnittet för EU-länderna. Problemet uppmärksammades redan på 1970-talet. I samband med mötet om narkotikapolitik 1998 i FN:s generalförsamling (UNGASS 98) togs ett initiativ till upprop under devisen ”We believe the global war on drugs is now causing more harm than drug abuse itself.”Uppropet undertecknades av 600 personer inklusive de svenska deltagarna.  Men i den svenska debatten som följde avfärdades den höga och stigande dödligheten. Flera forskare inom drogområdet har under åren försökt lyfta hur situationen stadigt förvärras; en stigande trend i Sverige och sjunkande i Europa. 

Narkotikabekämpningens kostnader

En studie om narkotikapolitikens kostnader genomfördes 2005 av professor Mats Ramstedt, Institutionen för folkhälsovetenskap. Han jämförde även hur fördelningen av kostnaderna utvecklades från 1991 till 2001. Han fann att kontrollpolitiken utgjorde 56 procent av alla kostnader, vård- och behandling 23 procent, socialpolitik 18 procent och prevention 1 procent. Under de tio åren ökade kostnaderna för slutenvård med 60 procent och för rättsväsendet med 120-300 procent. 

En manlig aktiv heroinist kostar i genomsnitt 2 000 000 kr/år.

Socioekonomiska bokslut har genomförts av civilekonomen Ingvar Nilsson (Nilsson, Wadeskog 2007) Han har visat att utanförskap kostar. En manlig aktiv heroinist kostar i genomsnitt 2 Mkr/år. Beräkningen vilar på kostnader för brott, straff, vård (somatisk, psykisk, beroende), boende och försörjning. Brott och straff utgör 90 procent av kostnaderna. Vården 5-10 procent. 

I en annan studie beräknade Ingvar Nilsson kostnaderna för metadonbehandling i öppenvård i Stockholm. Kostnaden för behandlingsinsatsen är snabbt betald då heroinmissbrukaren stannar i vården och lämnar missbruket. Varje investerad krona ger 18 kr tillbaka till samhället. Samhällsvinsten för sociala kooperativ är 1 Mkr/år och deltagare. Efter 5 års vistelse på kooperativet är vinsten 9 Mkr per deltagare.

Effekter i Kriminalvården av den förda narkotikapolitiken

Narkotikapolitikens fokus på missbrukaren fyller våra fängelser. Av Kriminalvårdens intagna i fängelse har 60 procent ett narkotikamissbruk. Kriminalvården kan göra en insats för att bryta missbruket och gör det för en del. Under åren har flera betydande insatser utvecklats för att minska återfall i brott, såsom uppsökare, behandlingsavdelningar, evidensbaserade behandlingsprogram och läkemedelsassisterad behandling. Insatser som utvärderats av Brå och andra och där minskade återfall i brott kunnat bevisas. 

Narkotikamissbrukare med korta straff är den grupp som har högst återfall i brott. För varje gång någon döms till fängelse är risken högre att han återvänder. 20 procent av förstagångsdömda återfaller; 90 procent av de som dömts 10 gånger återfaller. Kriminalvården kan fånga upp den tunga missbrukaren och motivera till vård. Om det finns en vårdkedja uppbyggd och ett samarbete med narkomanvården utanför kriminalvården kan narkotikamissbrukaren bli hjälpt att lämna missbruket. Men Kriminalvården kan aldrig ersätta behandling i frihet. Kriminalvården har ett uppdrag att minska återfall i brott men detta får stå tillbaka när det behövs fängelseplatser för att verkställa straff. Den platsbrist som råder idag när repressionen ökar i samhället och alla politiker tävlar om att öka straffen har lett till att Kriminalvården lagt ner de flesta av de behandlingsinsatser som tidigare visat god effekt.

Förändring av narkotikapolitiken

Den förda narkotikapolitiken i Sverige vilar på extrema förenklingar och antaganden som inte bekräftas av forskning och erfarenhet. Den skapar marginalisering, utstötning, sjuklighet och död. Den belastar polisen och kriminalvårdens arbete och leder till att mindre resurser kan riktas mot allvarlig kriminalitet. Den är mycket dyr och mycket ineffektiv. Den förhindrar att resurser går till utveckling av vården. Genom att se missbrukaren som den fiende som först måste bekämpas för att komma åt narkotikaproblemet skapas ett förakt för missbrukaren med negativa attityder till dem både hos allmänheten och inom den offentliga vården. Det finns många exempel på negativ särbehandling av denna grupp när det gäller vårdfrågor.

En FN-rapport sammanställdes 2011 som analyserade effekten av den narkotikapolitik som förts i i olika länder. ”Global Commission on Drug Policy”. Utredningen leddes av Kofi Annan. Sammanfattningen lyder: 

Kriget mot droger har inte varit framgångsrikt utan kontraproduktivt. Den repressiva strategin har stimulerat kriminella nätverk och befrämjat våld, korruption och stigmatisering och ökad droganvändning. Den har kostat skattebetalarna miljarder. Det behövs en strategi baserad på folkhälsa, utbildning, vård och avkriminalisering.

Tio länder i Europa har förändrat sin narkotikapolitik under de senaste 20 åren genom att avkriminalisera narkotikainnehav för eget bruk. Norge står på tur. Norges regering la till Stortinget i februari 2021 fram ett förslag om avkriminalisering av narkotikainnehav för eget bruk, i den statliga utredningen ”Rusreform – från straff till hjälp”. Portugal har varit ett bra exempel som år 2001 avkriminaliserade eget bruk och överförde medel från rättsväsendet för att i stället öka resurser till vård. Olyckskorparna förutspådde ett ökat missbruk, ökad nyrekrytering och en turistström av rekreationsmissbrukare. Ingetdera av detta hände. Den som blir tagen av polisen för bruk och mindre innehav förs till en avrådningskommission som snabbt kan hänvisa de som bedöms behöva det till vård. 

Efter 50 år med en repressiv narkotikapolitik måste Sverige skapa en narkotikapolitik som vilar på kunskap och erfarenhet.

Efter 50 år med repressiv narkotikapolitik behöver Sverige en politik baserad på kunskap och erfarenhet. Sverige måste avkriminalisera konsumtion och mindre innehav för eget bruk, och erbjuda missbrukare vård. Det finns röster för legalisering av narkotika, ibland med motivet att komma åt smuggling och langning. Men legalisering hindrar inte langning – se på alkohol och cigaretter. Flera länder har legaliserat narkotika, främst cannabis. Sverige behöver följa utvecklingen där, och skaffa sig kunskap om alla konsekvenser. Men missbrukare måste erbjudas vård. Det går inte att straffa bort ett missbruk.

Behovet av en förändrad narkotikapolitik har även nått politikerna. Ett enat socialutskott i riksdagen vill utvärdera den förda narkotikapolitiken. Men socialdemokraterna har sagt nej. I stället kan man tyvärr från dem höra samma argument som ledde till moralisk panik 1970.

Birgitta Göransson

Ledamot i redaktionsrådet för TfK

Kommentarsfältet är stängt.