Tryck "Enter" för att gå vidare till kommentarer
Foto: Kriminalvården

Barnkonventionen gäller även unga som begår brott

Den senaste tiden har allt starkare röster höjts för att låta Kriminalvården överta ansvaret för minderåriga som begår brott, och en enkät genomförd i riksdagen visar att en majoritet av ledamöterna är för en sådan förändring.

Författarna, som alla forskar om de särskilda ungdomshem där denna grupp placeras, problematiserar synen på unga lagöverträdare och ifrågasätter en sådan förändring utifrån barnkonventionen.

Statens institutionsstyrelse (SiS) är den statliga myndighet som ansvarar för de särskilda ungdomshem där unga placeras antingen med stöd av tvångslagstiftning (lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU) eller utifrån att de blivit dömda för allvarliga brott (lag (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, LSU). Idag är organiseringen av den statliga ungdomsvården under förändring och det finns en stark opinion för att bryta en lång tradition där barn som begår brott behandlas på annat sätt än vuxna. Vi vill problematisera denna förändring och påtala uppenbara risker med utvecklingen. 

Vi har länge bedrivit forskning om dessa institutioner – en av få platser där det är möjligt att låsa in och på andra sätt kraftigt begränsa barn och ungas fri- och rättigheter. Vi har återkommande, i vår forskning och i debattartiklar, problematiserat hur SiS hanterar sitt mycket komplexa uppdrag, till exempel vårdkvaliteten och personalens kompetensnivå (se ex DN 2018-10-16; SvD 2020-02-26). Allvarliga missförhållanden på SiS har också återkommande uppmärksammats i media. Vi menar att de särskilda ungdomshemmen inte är en enkel lösning på ungas problematiska livssituationer utan riskerar att bidra med ytterligare problem, exempelvis i form av kvarstående eller utökad problematik efter placering. Men medan intresset för vad som händer efter placeringarna har varit lågt, har intresset för att låsa in fler under längre tid ökat. 

Den senaste tidens utveckling handlar om förstärkt säkerhets- och strafftänk inom ungdomsvården. Dels inledde SiS i början av 2020, på initiativ av generaldirektören, ett arbete med att etablera en ny säkerhetsorganisation. Dels pågår sedan hösten 2020, på uppdrag av regeringen, ett arbete på SiS med att säkerhetsklassa och förstärka säkerheten vid alla särskilda ungdomshem samt med att skapa säkerhetsavdelningar för unga dömda för brott. Den ökade säkerheten avser även unga placerade med stöd av LVU (Socialdepartementet 2020). Utvecklingen är oroande och riskerar leda den statliga ungdomsvården in i en återvändsgränd där de särskilda ungdomshemmen till slut endast uppfyller ett samhällsskyddande uppdrag. 

Att Sverige ratificerat och därmed förbundit sig att följa barnkonventionen var en starkt bidragande orsak både till att LSU infördes och att man valde att låta SiS och inte Kriminalvården ha hand om verkställigheten. 

Samtidigt finns det idag stöd bland riksdagsledamöter för att låta Kriminalvården överta ansvaret för ungdomar som döms till sluten ungdomsvård (DN 2021-01-18). I en debattartikel i SvD (2021-01-27) argumenterar företrädare för Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna både för en sådan förändring och för höjda straff för barn och Sverigedemokraterna har framfört liknande tankar i Expressen (2021-02-02). Även tidigare institutionschefer på SiS har argumenterat för att dömda ungdomar inte hör hemma på ungdomshemmen (SvD 2021-01-04). Denna utveckling riskerar bryta mot barnkonventionen som numer är svensk lag. Att Sverige ratificerat och därmed förbundit sig att följa barnkonventionen var en starkt bidragande orsak både till att LSU infördes och att man valde att låta SiS och inte Kriminalvården ha hand om verkställigheten. 

Utifrån det ökade säkerhetstänket inom SiS och förslaget om att lyfta ut LSU-dömda unga till Kriminalvården vill vi: 1) problematisera den förenklade föreställningen om ungdomarna och deras problematik, 2) uppmärksamma att barnkonventionen också gäller dessa unga samt 3) argumentera för ett omtag i organiseringen av låst ungdomsvård baserat på forskning och ungdomarnas rättigheter.

Två grupper med stora likheter

Det finns en risk att ungdomarna enbart beskrivs utifrån potentiellt våld, och att deras trauma och smärtsamma livsupplevelser tappas bort

Att skilja dömda ungdomar från ungdomar omhändertagna för vård, förefaller kanske vid första anblicken vara en god idé, men frågan är mer komplex än så. Föreställningar om ungdomar i samhällsvård kan historiskt spåras till en uppdelning av dessa ungdomar i de ”farliga barnen” – de som samhället skall skyddas ifrån – och ”barnen i fara” – som behöver stöd och skydd. Dikotomin bygger på en gammal föreställning om vem som är ”värdig” hjälp och vem som istället bör straffas. I verkligheten är denna uppdelning omöjlig att göra. Att vara placerad enligt LVU på grund av eget destruktivt beteende, exempelvis kriminalitet eller missbruk, innebär ofta att ungdomarna också bär på svåra erfarenheter och trauman. I själva verket kan det destruktiva beteendet vara uttryck för just detta, och visa sig på det sätt som benämns ”ett stort våldskapital”. Det finns en risk att ungdomarna enbart beskrivs utifrån potentiellt våld, och att deras trauma och smärtsamma livsupplevelser tappas bort (Anglin, 2002). På samma sätt bär ungdomar som är dömda enligt LSU många gånger på liknande erfarenheter och trauman och de har också i stor utsträckning tidigare varit placerade på SiS genom LVU (Pettersson 2017).

Det finns också risker för förenklade resonemang kring kön. Då flickor placerade vid de särskilda ungdomshemmen sällan har en mer omfattande kriminalitet, medan ungdomar dömda enligt LSU nästan uteslutande är pojkar dras lätt slutsatsen att flickor placeras för att ges skydd medan pojkar behöver låsas in för att skydda samhället från dem. Efter att SVT:s Uppdrag Granskning (2021-01-27) uppmärksammade omfattande övergrepp mot flickor vid ett särskilt ungdomshem har socialminister Lena Hallengren initierat en översyn av vården för flickor. Det är givetvis angeläget, men ett ensidigt fokus på vården av flickorna riskerar att förstärka en uppdelning i utsatta flickor och kriminella pojkar. Denna uppdelning riskerar att förbise det omfattande behov av vård och skydd även pojkar har, behov som behöver mötas för att öka chanserna för en positiv utveckling. 

Den nu starka betoningen på säkerhet och straff och att placerar barn och ungdomar med utagerande beteende men också med svåra tidigare erfarenheter i en ännu mer låst miljö, riskerar att förstärka ungdomarnas problematik. Vidare riskerar personalens förutsättningar för att bedriva behandlande insatser att nedprioriteras ytterligare till förmån för instrumentell och statisk säkerhet i form av lås, staket och larm, en oro som också delas av personal inom myndigheten (SiS 2020). Förhöjd säkerhet kan vara berättigad i särskilda fall men bör enbart utgöra en begränsad del av arbetet. Inte minst då en ökning av denna typ av säkerhetsåtgärder också kan motivera unga till allt grövre våld och motstånd mot personal och vårdande insatser.

Barnkonventionen gäller alla barn, även dömda för allvarliga brott

Vid inlåsning av barn är en viktig princip att de inte ska placeras tillsammans med vuxna och frihetsberövande av barn ska alltid ses som en sista utväg och för så kort tid som möjligt

Sverige var ett av de första länderna som ratificerade barnkonventionen och den 1 januari 2020 blev densamma svensk lag (lagen (2018:1187) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter). Det betyder att Sverige under lång tid förbundit sig att följa konventionsartiklarna, exempelvis barns rätt till hälsa, skola och familj samt att åtgärder som riktas mot dem i första hand ska följa vad som bedöms vara ”barnets bästa”. För barn i samhällsvård betonas därutöver rätten till rehabilitering i en miljö som ”främjar barnets hälsa, självrespekt och värdighet” (artikel 39), något som också gäller barn som misstänks, är åtalade eller döms för att ha begått brott (artikel 40). Vid inlåsning av barn är en viktig princip att de inte ska placeras tillsammans med vuxna och frihetsberövande av barn ska alltid ses som en sista utväg och för så kort tid som möjligt (artikel 37). Att minderåriga avtjänar sina straff på särskilda ungdomshem som ska erbjuda adekvat vård och behandling samt har kortare strafftid än vuxna som begått motsvarande brott ligger alltså i linje med barnkonventionen.

FN:s Barnrättskommitté skriver i sina allmänna kommentarer att principen om barnets bästa ska styra all lagstiftning (CRC/C/GC/14). Vad som är det bästa för barnet är dock inte givet. Exempelvis kan det finnas fall där skyddsaspekten hamnar i konflikt med vad man kallar ”measures of empowerment”, vilket innebär full tillgång till rättigheter utan restriktioner (s.83). Frihetsberövande av barn är onekligen en sådan situation där skydd och rättigheter hamnar i konflikt. Barnrättskommitténs resonemang erbjuder här riktlinjer för hur olika intressen ska vägas. Här poängteras att en bedömning av vad som är det bästa för barnet ska göras utifrån ett holistiskt perspektiv, dvs att lagstiftare inte enbart ska utvärdera sådant som fysiska, emotionella och utbildningsrelaterade behov i dagsläget, utan även beakta möjliga scenarion för barnets framtida utveckling och situation, på både kort och lång sikt. 

De särskilda ungdomshemmen har återkommande kritiserats för bristande insyn och för de särskilda befogenheterna av såväl den svenska Barnombudsmannen som FN:s Barnrättskommitté (CRC/C/SWE/CO/5; Barnombudsmannen, 2019). Exempelvis har Barnrättskommittén uppmanat Sverige att omedelbart upphöra med all typ av isolering av barn och ungdomar. Uttalandena innebär en stark oro för, och en skarp kritik mot, åtgärder präglade av en straff- och säkerhetsideologi, den typen av förändringar och åtgärder som nu föreslås i ökad omfattning. Samtidigt finns idag en politisk opinion för att förbjuda avskiljningar (isoleringar) på SiS (se tex Liberalerna 2020/21:3275). I denna opinion ingår vissa av de partier som vill se en överföring av LSU till Kriminalvården, där dessa skulle fortsätta bli föremål för de tvångsåtgärder man anser olämpliga för andra barn. 

Vägen framåt?

Skolan är en av de viktigaste skyddsfaktorerna för barn och ungdomar med psykosociala problem, liksom för ungdomar engagerade i kriminalitet (Bäckman m.fl. 2014). Utifrån forskning vet vi att fängelse innebär negativa effekter på både utbildning och arbetsmarknadsanknytning (Larsen 2017; Bäckman m.fl. 2018). Därtill vet vi att många barn i samhällsvård ofta har omfattande fysiska och psykiska hälsobehov. Frågan är hur skola och hälsa, som också är rättigheter, bäst kan tillgodoses för ungdomar med omfattande vårdbehov placerade på särskilda ungdomshem?

Det går inte att bortse från allvarliga brister inom SiS och att de i vissa delar har misslyckats med sitt uppdrag, både gällande LVU-placerade och LSU-dömda ungdomar. Men det finns också kunskap och erfarenhet som SiS arbetat upp sedan sin tillkomst 1993. Framförallt har SiS skolverksamhet och tillhörande elevhälsa utvecklats och förstärkts de senaste åren. Att flytta över LSU-dömda till Kriminalvården riskerar alltså försämra deras utbildningsmöjligheter samtidigt som de befinner sig i en än mer straff- och säkerhetspräglad miljö med liknande problematiska tvångsåtgärder som inom SiS. 

Stängsel, kontroll och övervakning kan tillfälligt tygla en situation. Men för varaktig förändring visar forskning att det krävs skola, behandling och relationsbyggande

Vad vi istället vill se är ett omtag i organiseringen av hela den slutna ungdomsvården. Stängsel, kontroll och övervakning kan tillfälligt tygla en situation. Men för varaktig förändring visar forskning att det krävs skola, behandling och relationsbyggande. Fortsatta diskussioner hos politiker och lagstiftare måste också grundas på Barnrättskommitténs riktlinjer om ett holistiskt och långsiktigt perspektiv där barnets bästa beaktas. Alla förändringsförslag måste förhålla sig till barnkonventionen, något vi saknar i nuvarande debatt. En slagsida mot en straffdiskurs kommer att leda vården av dessa unga bort från barnkonventionen och det stöd de både är i behov av och har rätt till, oavsett om de är LVU-placerade eller LSU-dömda. 

Peter Andersson, doktor i socialt arbete, Stockholms universitet

Sofia Enell, doktor i socialt arbete, Linnéuniversitetet

Kajsa Nolbeck, doktorand i vårdvetenskap, Göteborgs universitet

Tove Pettersson, professor i kriminologi, Stockholms universitet

Jonna Rennerskog, doktorand i kriminologi, Stockholms universitet

Maria A. Vogel, doktor i socialt arbete, Stockholms universitet

Referenser

  • Anglin, J. (2002) Pain, Normality, and the Struggle for Congruence. London: Routledge.
  • Barnombudsmannen (2019) Vem bryr sig – när samhället blir förälder. Barns röster om att växa upp i den sociala barnavården.
  • Barnrättskommitténs allmänna kommentarer CRC/C/GC/14. 
  • Bäckman, Olof, Felipe Estrada, and Anders Nilsson (2018) ‘Locked up and locked out? The impact of imprisonment on labour market attachment’. British Journal of Criminology, 58(5): 1044–1065.
  • Bäckman, O., Estrada, F., Nilsson, A., & Shannon, D. (2014). The life course of young male and female offenders: Stability or change between different birth cohorts? British Journal of Criminology, 54(3), 393–410.
  • DN (2018-10-16) För mycket tvång och för litet kompetens på ungdomshem
  • DN (2021-01-18) Riksdagsmajoritet vill flytta unga från SiS-hem till fängelser.
  • Expressen (2021-02-02) Låt kriminalvården ta hand om unga brottslingar.
  • Larsen, B.O (2017) Educational Outcomes After Serving with Electronic Monitoring: Results from a Natural Experiment. Journal of Quanttitative Criminology 33:157–178
  • Liberalerna, motion 2020/21:3275
  • Pettersson, T. (2017) Betydelse av öppenhet under institutionstiden för ungdomar dömda till sluten ungdomsvård: Hur påverkar det vardagen vid institutionen och återfall i brott? Stockholm: Statens institutionsstyrelse.
  • SiS (2020) Delrapport Säkerhetsorganisation. Dnr 1.1.4-4547-2019
  • Socialdepartementementet (2020) Uppdrag om förstärkt säkerhetsarbete. Dnr S2020/07612
  • SvD (2020-02-26) Rätt kunskap saknas på ungdomshemmen.
  • SvD (2021-01-04) Ungdomshem fel plats för tungt kriminella.
  • SvD (2021-01-27) Flytta unga kriminella till Kriminalvården.
  • United Nations. Human Rights Office of the High Commissioner (2015). Concluding observations on the fifth periodic report of Sweden. CRC/C/SWE/CO/5.
  • Uppdrag Granskning (2021-01-27) De som kallades monster.

Kommentarsfältet är stängt.