Den kriminalpolitiska debatten i Sverige handlar i allt väsentligt om mer fängelse. Brottsligheten ska minskas genom att uppklarningen ökar så att fler kan dömas till fängelse på längre tider. Fängelse berättigas i debatten genom allmän och individuell avskräckning, behandling eller inkapacitering. Som stöd för dessa effekter hänvisas till forskning, praktisk erfarenhet eller bara sunt förnuft.
Ett sätt att pröva dessa antaganden om fängelsets brottsförebyggande effekt gör här professorn i kriminologi Henrik Tham genom att studera brottsutveckling och fängelseutveckling historiskt och i andra länder.
För Sverige finns rättsstatistik sedan 1830-talet. Statistiken avser lagförda personer. Nationell statistik över anmälda brott finns först från 1950. De större städerna har dock haft brottsstatistik sedan slutet av 1800-talet. Detta möjliggör en jämförelse med lagföringsstatistiken. Då överensstämmelsen är god bör den äldre statistiken över lagföringar också kunna ses som en indikator på brottsligheten. Brotts- och lagföringsstatistiken domineras av stöld även om stöldbrottens andel avtagit under senare decennier. I dag har 2/3 av de intagna vålds-, sexual- eller narkotikabrott som huvudbrott i domen. En historisk analys av den totala brottsligheten blir dock i allt väsentligt en analys av stöldbrottsligheten.
Statistik över fängelsebeläggning finns sedan 1750-talet men då som del av en tidig variant av folk- och bostadsräkning. Idén om fängelset som förbättringsanstalt kommer först från sekelskiftet 1700/1800 och ersätter då i stor utsträckning kropps- och dödsstraffen.
Arkitekten C F Adelcrantz som bl.a. ritat teatern vid Drottningholm och Gustav III:s operahus i Stockholm ritade även fängelset i Norrköping. Gustav III avskaffade dödsstraffet för flera brott och bestämde även om fängelset att ”endast rummen bör höjas till tio alnar emedan låga rum äro högst ohälsosamma”. Takhöjden blev därför 4 meter i arbets- och sovsalarna. Onödig lyx ansåg en del redan då. Fängelset invigdes 1790.
Fängelsebeläggningen är en sammanfattning av olika mått: antal fängelsestraff, straffens längd och olika regler för villkorlig frigivning. I ett historiskt och ett jämförande perspektiv är det uppgifter om beläggning som är lättast tillgängliga och som kommer att användas här.
Under 1800-talets första hälft steg brottsligheten kraftigt. Detta tillskrivs folkökningen. Den förklaras i sin tur av som Esaias Tegnér uttryckte det ”freden, vaccinet och potäterna”. Denna positiva historiska utveckling innebar dock att försörjningssvårigheterna ökade för den fattigare delen av befolkningen och ett ökat antal människor tog till stöld. Fängelserna ökade också markant under denna tid, men kunde tydligen inte hålla tillbaka stölderna.
Den begynnande industrialiseringen framkallade farhågor för ökad brottslighet då rörligheten skulle öka och den sociala kontrollen minska. Farhågorna kom dock på skam. Under andra halvan av 1800-talet minskade brottsligheten kraftigt. Förklaringen ligger i de förbättrade levnadsförhållanden som industrialiseringen medförde. Mot slutet av århundradet kan också emigrationen ha spelat roll för att minska försörjningsbördan.
Ökad avskräckning eller inkapacitering förklara inte brottsnedgången
Fängelsestraffets längd förkortades avsevärt
Fängelsebeläggningen sjönk också påtagligt under 1800-talets senare del. Det var alltså inte någon ökad avskräckning eller inkapacitering som kunde förklara brottsnedgången. Tvärtom minskade dessa möjliga effekter genom att fängelsestraffets längd förkortades avsevärt under perioden. Brottsligheten nådde sin lägsta nivå ett par år efter första världskriget. Detta kan ses som en effekt av att svältbrottsligheten i det närmaste försvunnit samtidigt som välståndskriminaliteten i form av fler varor att stjäla ännu inte kommit igång. Alkoholrestriktioner bidrog också. Det finns alltså rimliga förklaringar till den låga brottsnivån som inte har med antal utdömda fängelsestraff att göra.
Brottsligheten stiger därefter mycket kraftigt. Ökningen är särskilt stark ett kvartsekel efter andra världskrigets slut. Förklaringar som har förts fram är ökade förväntningar när levnadsförhållandena förbättras samtidigt som det finns allt fler konsumtionsvaror att tillgripa. Utvecklingen av bilstölder följer väl utvecklingen av bilbeståndet.
Hålla unga utanför fängelset
Kriminalpolitiskt sker en utveckling mot alternativ till frihetsstraff, där man särskilt vill försöka hålla de unga utanför fängelset. Det skulle då kanske kunna hävdas att mer användning av domar till fängelse skulle ha kunnat stävja brottsökningen. Data talar dock mot detta. De två årtiondena efter andra världskrigets slut fördubblades fängelsebeläggningen. Trots detta kunde stöldutvecklingen inte vändas. När sedan stöldanmälningarna planar ut från 1990-talet och för vissa typer till och med går ned är sannolikheten för att få fängelse för den som döms första gången för stöld nära noll.
Utvecklingen av fängelsebeläggningen varierar mellan länderna: Den går upp, den går ned, den går både ned och upp och den ligger still.
Förhållandet mellan fängelsebeläggning och brottslighet kan också undersökas genom att jämföra utvecklingen i olika länder. En sådan analys har genomförts av de fyra stora nordiska länderna och ytterligare fem västeuropeiska länder med jämförbar kriminalstatistik. Perioden som studeras sträcker sig från 1950 till 1997. Utvecklingen av fängelsebeläggningen varierar mellan länderna: Den går upp, den går ned, den går både ned och upp och den ligger still. Brottsutvecklingen däremot är påtagligt likartad. Med varierande startperiod sker en uppgång efter andra världskriget, varefter utvecklingen planar ut eller till och med går ned.
En särskilt intressant jämförelse kan göras mellan Finland och Norge. Finland hade efter andra världskriget en fängelsebeläggning som var nära tre gånger högre än den i de andra nordiska länderna – en effekt av först ett inbördeskrig och sedan andra världskriget. Fångtalen låg på den höga nivå som utmärkte kommunistländerna i Central- och Östeuropa. Finland ville markera sin kulturella tillhörighet till västra Europa och arbetade aktivt på att minska fängelsepopulationen. Sedan 1990-talet ligger landet på samma nivå som de övriga nordiska länderna. Norge däremot har ökat sin fångpopulation från att på 1950-talet varit den klart lägsta i Norden.
Hur ser då brottsutvecklingen ut i de båda länderna? Den är påtagligt likartad.
Kanske kan det invändas att variationen i fängelsebeläggning historiskt i Sverige och mellan olika västeuropeiska länder är för liten för att kunna ge utslag i brottsligheten. I debatten har USA ofta anförts som exempel på fängelsets inkapaciterande effekt. Från en redan hög nivå höjdes fångtalet fram till omkring 1990 med ett par gånger. Därefter kunde man konstatera en stark nedgång i mord och dråp. Den höga nivån på inspärrningen tycktes ha en god effekt och var kanske det pris som krävdes för att få bukt med det dödliga våldet.
Sedan visade det sig att grannlandet Kanada hade samma utveckling – fast utan att fängelsenivån hade ökat. Utvecklingen av mord och dråp i USA kan också jämföras med den i Sverige, som under samma period hade en mycket liten ökning av fängelsebeläggningen. Läggs kurvorna över det dödliga våldet i de två länderna på varandra, där siffrorna för Sverige måste multipliceras med nära sju gånger för att nå USA:s nivå, är utvecklingarna så gott som identiska.
Dessa exempel på brottsligheten i ett historiskt och jämförande perspektiv ger inte stöd för att fängelsestraffet skulle spela någon större roll för brottsutvecklingen. I stället har i hög grad den ekonomiska utvecklingen i vid mening haft avgörande betydelse. I vissa fall har brottsutvecklingen till och med gått tvärt emot vad som skulle förväntats utifrån teorier om avskräckning eller oskadliggörande.
En rationell och human kriminalpolitik utgår från att fängelse är något som bara ska tas till i sista hand.
Detta innebär nu inte att fängelsestraffet inte skulle kunna ha effekter på brottsligheten. Utgångspunkten är att det finns strafflagar, polis, domstolar och fängelse. Vad som kan studeras är variationer i lagstiftning och rättsväsende. Dessa variationer bestäms politiskt och oftast inom relativt snäva gränser. Chockhöjningar av användningen av fängelse sker vanligen inte i demokratier.
Effekter på marginalen
Den historiska och jämförande genomgången utesluter heller inte mindre effekter av fängelsestraffet. Forskningen är i huvudsak tveksam till att mer fängelse ger mindre brott. Dock finns resultat som pekar på att fängelse skulle ha en brottspreventiv effekt. Det viktiga är emellertid att inse att det då rör sig om effekter på marginalen. Fler och längre fängelsestraff kommer i få fall att bryta brottstrender.
Vilka slutsatser kan då dras för kriminalpolitikens del?
Om några mer märkbara effekter av mer strafflag och högre fängelsebeläggning inte kan förväntas, bör strafflag och fängelse användas med måtta. En straffpolitik har sina kostnader. Straff, tvångsomhändertagande och fängelse är undantag enligt Regeringsformen. Fängelsestraff är dyra – en miljon per intagen och år – och innebär ett lidande för dem som döms.
En rationell och human kriminalpolitik utgår från att fängelse är något som bara ska tas till i sista hand.
Henrik Tham
Ledamot i redaktionsrådet för TfK
Litteratur
von Hofer, Hanns. Brott och straff i Sverige. Historisk kriminalstatistik 1750–2010. Diagram, tabeller och kommentarer. Rapport 2011:3. Stockholm: Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet, 2011. Brott och Straff i Sverige.pdf (su.se)
von Hofer, Hanns, Lappi-Seppälä, Tapio & Westfelt, Lars (2012). Nordic Criminal Statistics 1950–2010. Summary of a report. 8th edition. Rapport 2012:2. Stockholm: Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet, 2012. Nordic Criminal Statistics 1950 – 2010. Summary of a report. 8Th edition.pdf.
von Hofer, Hanns. Undret i New York. 2013. https://stockholmuniversity.app.box.com/s/x7l61ego2hyqjr4kolox/file/10756165537.
Westfelt, Lars. Brott och straff i Sverige och Europa. En studie i komparativ kriminologi. Stockholm: Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet, 2001.
Kommentarer är stängda.