Tryck "Enter" för att gå vidare till kommentarer
Foto: TfK

”Har man dömts till 10 månaders fängelse ska man också sitta 10 månader bakom lås och bom”

Frågan om villkorlig frigivning


I den allmänna kriminalpolitiska debatten dyker frågan om villkorlig frigivning upp med jämna mellanrum. Debattörer som gör sig till tolk för det allmänna rättsmedvetandet hävdar att all form av villkorlig frigivning är en märklig konstruktion som bör slopas. Inte sällan antyds det också att villkorlig frigivning är en svensk exklusivitet som ligger i linje med en allmänt sett avvikande svensk syn på brottslingar och brott. 

Pelle Granström, medlem i TfKs redaktionsråd, menar i denna artikel att ett viktigt skäl för villkorlig frigivning sällan eller aldrig kommer fram i den allmänna debatten.

I vilken mån som det allmänna rättsmedvetandet grundar sig på kännedom om former och utgångspunkterna för villkorlig frigivning är oklart. Det allmänna rättsmedvetandet i den svenska befolkningen har därtill inte undersökts närmare under senare tid.

Fredrik Sjöhult, krönikör i tidningen Expressen, redogör för ett återfallsbrott begånget av en person som befunnit sig under villkorlig frigivning från ett tidigare sexualbrott. Hultkvist konstaterar att personen ifråga erbjudits deltagande i det s k ROS-programmet (Relation och samlevnad) först under tiden för den villkorliga frigivningen. Återfallsbrottet rörde sig om en våldtäkt av en 9-årig flicka när flickan var på hemväg från skolan. Ett mycket allvarligt brott således. Den villkorliga frigivningen hade fastställts till 9 månader – d v s efter att 2/3-delar av det utdömda straffet fullgjorts. Enligt krönikören dömdes gärningsmannen slutligen till 14 års fängelse av Göta Hovrätt för återfallsbrottet. Straffet var extra skärpt med hänsyn till att brottet var just ett återfallsbrott och att offret åter igen var ett barn. Skribenten, som avslutar med att konstatera att gärningsmannen kommer att bli villkorligt frigiven efter att ha avtjänat 9 år och 4 månader ( d v s 2/3-delar) av det nya straffet. Om inte reglerna för villkorlig frigivning ändras, vilket framtonar som en önskan från Sjöhult. I det refererade exemplet skulle gärningsmannen således då avtjäna ytterligare 4 år och 6 månader för att fullgöra hela strafftiden (14 år) om den villkorliga frigivningen slopades helt. I vilken omfattning som domstolen tagit hänsyn till förverkandet att den tidigare villkorliga frigivningen framgår inte av krönikan. 

I Sjöhults framställning framstår tiden under den medgivna villkorliga frigivningen som den kritiska. Tiden efter den villkorliga frigivningen förefaller därmed som att vara mindre problematisk för Sjöhult i ett återfallsperspektiv. 

Vad vet vi om återfall i brott under tiden för villkorlig frigivning?

 Brottsförebyggande rådet (BRÅ) redovisar i en s.k. kortanalys publicerad 20192 att andelen villkorligt frigivna som lagfördes för brott begånget under det första årets prövotid3 minskade från 46 procent 2008 till 37 procent 2015. Det är i första hand de som frigavs med övervakning som driver nedgången; andelen bland dessa minskade från 53 procent 2008 till 43 procent 2015. Nedgången är inte lika tydlig bland dem utan övervakning, där andelen höll sig omkring 34 procent per år mellan 2008 och 2011, för att sedan minska till omkring 31 procent per år mellan 2012 och 2015. 

Brå-analysen redovisar således en minskande andel återfallsbrott under tiden för villkorlig frigivning perioden 2008-2015. 

BRÅs analys ger knappast ett entydigt stöd för ett generellt borttagande av villkorlig frigivning enbart på grund av en ökande andel återfallsbrott över tid i samband med villkorlig frigivning. 

BRÅs analys ger knappast inte ett entydigt stöd för ett generellt borttagande av villkorlig frigivning på grund av en ökande andel återfallsbrott över tid i samband med villkorlig frigivning. 

Hur pass unikt är det svenska systemet för villkorlig frigivning?

Olika system för villkorlig frigivning återfinns i de flesta europeiska länder. Man skulle kunna säga att det svenska systemet är mycket strikt vad gäller möjligheten att påverka kvotdelen för villkorlig frigivning av det utmätta straffet – huvudprincipen är fastlagd till 1/3-del av strafftiden. En viss möjlighet till senareläggning av frigivningen beroende på om den dömde visat misskötsamhet under verkställigheten finns. Huvudprincipen för den villkorliga frigivningen är att se som i princip obligatorisk. Inslaget med möjligheten till senareläggning av den villkorliga frigivningen som införts ger dock en touch av fakultativt inslag. Det senare förstärks ytterligare något av det förslag som regeringen förelagt riksdagen i september 2020 med syftet att skapa en tydligare koppling mellan villkorlig frigivning och kravet på deltagande i återfallsförebyggande åtgärder4. Här ställs alltså vissa krav på den dömde som måste uppfyllas för att den villkorliga frigivningen skall ske på minimitid (efter 2/3-del tid).

Propositionen kan i viss mån sägas gå Fredrik Sjöhult tillmötes utifrån vad han framför i den ovan citerade krönikan, d v s den intagne skall genomgå påverkansprogram innan den villkorliga frigivningen. Ett krav som i vissa avseenden kan tyckas vara rimligt. 

Några möjligheter att tillämpa en längre kvotdel för villkorlig frigivning finns således inte i det nu gällande systemet. Möjligheten till halvtidsfrigivning i vissa fall (50%-kvotdel) som infördes den 1 juli 1983 har slopats. Efter en lagändring är det nu bara personer dömda före den 1 januari 1999 som kan (kunde) friges villkorligt efter halva tiden – några sådana fall lär knappast finns kvar i svenska fängelser. I den allmänna debatten tenderar dock möjligheten till halvtidsfrigivning presenteras som en kvarvarande realitet även i detta nu. 

I den allmänna debatten tenderar dock möjligheten till halvtidsfrigivning presenteras som en kvarvarande realitet 

I den allmänna debatten görs också internationella jämförelser beträffande strafftider och fängelsepåföljders genomförande. I den debatten förbises t ex att danska fängelsedömda har möjligheten att friges efter halva strafftiden. Detta förbisågs av hyllningskören över det danska straffsystemet i samband med att två gängkriminella svenskar dömdes för mord under 2020 av dansk domstol. 

I Finland finner vi ett system som kan medge villkorlig frigivning efter en tredjedel av strafftiden i fall den dömde varit under 21 år vid tiden för brottet. I England och Wales finns möjligheten till halvtidsfrigivning. Det kan konstateras att reglerna för villkorlig frigivning i de olika europeiska länderna är mestadels komplicerade och därmed inte helt enkla att återge översiktligt. 

Att påstå att möjligheten till villkorlig frigivning är något i det närmast unikt fenomen i den svenska straffrätten, ställd i ett internationellt perspektiv, speglar knappast en verklighet.

Att påstå att möjligheten till villkorlig frigivning är något i det närmast unikt fenomen i den svenska straffrätten, ställd i ett internationellt perspektiv, speglar knappast en verklighet. Att helt slopa systemet skulle däremot ställa Sverige i en unik position.

Vilka är motiven för villkorlig frigivning?

Ett system med villkorlig frigivning har funnits länge i Sverige. Det infördes redan redan 1906.

Motiven för senare tiders lagstiftning på området återfinns i propositionen5 för lagstiftningen som infördes 2006 (således 100 år efter att systemet med villkorlig frigivning överhuvudtaget infördes). I propositionen anges att det huvudsakliga syftet med villkorlig frigivning är följande: “…att kontrollera övergången från vistelse i anstalt till vistelse i frihet. Genom den villkorliga frigivningen ges möjlighet att ställa krav på den frigivne och att tillgripa sanktioner om kraven inte uppfylls. Det är också lämpligt att den som avtjänat ett fängelsestraff kan ställas under övervakning efter frigivningen. Den villkorliga frigivningen ger även möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt utforma reaktioner mot den som efter ett avtjänat fängelsestraff fortsätter att begå brott. De flesta europeiska och andra jämförbara länder använder sig av villkorlig frigivning för att lösa övergången från vistelse i anstalt till vistelse i frihet. Internationellt används den villkorliga frigivningen också ofta som ett incitament för att påverka de intagna att sköta sig under anstaltsvistelsen.” 

I motiveringen framstår motiven (sammanfattningsvis) rörande villkorlig frigivning som:

  • En grund för övervakning och kontroll efter frigivningen
  • En överbryggande faktor mellan fängelsevistelse och livet i frihet för den dömde
  • Ett instrument för att reagera på brottslighet som sker i nära tid efter frigivning

Slutligen påpekas att den villkorliga frigivningen också kan – i ett internationellt perspektiv –  utgöra ett incitament för den dömde att ”sköta sig” under anstaltsvistelsen.

Egentligen utgör inte något av de redovisade motiven – vare sig enskilt eller i kombination med annat av de angivna motiven – något särskilt övertygande stöd för systemet med villkorlig frigivning, d v s att en kvotdel av det utdömda straffet ska utgöra del av tiden för den villkorliga frigivningen kombinerad med en viss prövotid. Inget av de angivna motiven förutsätter egentligen ett ”kvotdelsförfarande”.

Ett ytterligare skäl för ett system med villkorlig frigivning förefaller dock ha kommit i bakgrunden – för att inte säga helt försvunnit – i propositionstexten enligt min mening; Kvotdelen är villkorad med att den dömde ej återfaller i ny brottslighet under en viss prövotid. Förverkande kan ske med stöd av brottsbalkens bestämmelser7. Det skulle kunna sammanfattas i populärform som: Du får ett räntefritt lån av tid från samhället, förutsatt att du avhåller dig från brott under den angivna prövotiden. Lyckats du leva upp till låneförutsättningarna avskrivs lånet vid prövotidens slut. I händelse av återfall så förfaller lånet till betalning, d v s säga du får gå i fängelse och fullgöra tiden i samband med en eventuell ny utdömd påföljd. 

Det ska noteras att de reala kostnaderna i sammanhanget faller på samhället i form av kostnader för den ytterligare verkställighetstiden i fängelse för återfall. Kanske är det ett nog så tungt argument för att inte ta bort systemet med villkorlig frigivning generellt – d v s i praktiken förlänga påföljdstiden i fängelse med 30% för merparten av all utdömd strafftid8. Resurserna torde komma bättre till sin rätt genom en effektiviserad övervakning under prövotiden. 

Ovanstående ”kostnadsresonemang” har inte endast kommit i bakgrunden i en och annan propositionstext utan vanligtvis tyvärr också i den allmänna debatten. 

Samma tystnad möts frågan med i regeringens proposition till riksdagen angående ”En tydligare koppling mellan villkorlig frigivning och deltagande i återfallsförebyggande åtgärder”. Här kan det sägas att ett slags ”vårdgaranti” samtidigt utfärdas. Må tillgång och effektivitet på vården nå sådana nivåer att ingen tvingas förbli kvar i anstalt på grund av resursbrist och vackert få invänta att tidpunkten för frigivning först efter att fullgjord strafftid inträder. En förhoppning som uttalas i en tid av ökande fängelsepopulationer och sannolik ökande överbeläggning inom Kriminalvården….

Pelle Granström

Ledamot i redaktionsrådet för TfK

Notförteckning

1. Ref. 2 st rättssociologiska rapporter (1975 resp. 1996), ”Tidigare brottslighets betydelse för påföljdsbestämning”, s 10. Examensarbete våren 2009, Anna Westling
2. Kortanalys 7/2019. Brott som begås under frivård – En kartläggning av övervakade och intensivövervakade
3. Standard för hur länge övervakning ska pågå är med nuvarande lagstiftning ett år, oavsett hur lång tid som kvarstår av fängelsestraffet vid villkorlig frigivning (BrB 26 kap. 10 & 11 §). Det första årets prövotid är därmed den tid som de flesta kan förväntas övervakas om de blir villkorligt frigivna med övervakning
4. Regeringens proposition 2020/21:18
5. Prop. 2005/06:123.129 Prop. 2005/06:123 s. 52
7. 34 kap 3 § BrB
8.  Fängelsestraff om 1 mån och därunder skulle inte omfattas

Kommentarsfältet är stängt.