Tryck "Enter" för att gå vidare till kommentarer
Foto: TfK

Ingen vill sitta med Svarte Petter eller konsten att reducera unga till vuxna

Ungas kriminalitet har genomgående varit ett hett debattämne genom seklerna. Den alarmerande gängbrottsligheten som grasserar har nu givit den svenska debatten ny näring.

Pelle Granström skriver här att reducera ungdomar till vuxna och därmed lämna ett synsätt att unga brottslingar ska särbehandlas i straffrättslig synvinkel. 

Ungdomsreduktionen

Den s k ungdomsrabatten är föremål för ifrågasättande och utredningsarbete. Förslag har lagts på bordet om minskade möjligheter till straffreducering för personer i åldersintervallet 18-21 år. Utredaren markerar visserligen tveksamhet beträffande förslaget utifrån en brist på sakligt motiverat stöd för förändringen som hon anser föreligga. Utredningen drar slutsatsen att det inte finns något empiriskt, eller erfarenhetsbaserat, stöd för skärpta påföljder för unga lag-överträdare

Problem kring ungas kriminalitet och hanteringen av dessa ungdomar har också ventilerats ur andra perspektiv under senare tid; dessa ungdomars psykiska hälsoproblem och (o)lämpligheten av att ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård skall vistas på Statens Institutionsstyrelses (SiS) institutioner är ett axplock från debatten. 

Brottsliga ungdomars psykiska hälsa

Att den psykiska hälsan bland ungdomar som begår brott är sämre än bland dem som inte gör det väcker knappast förvåning. Generaldirektören för SiS ventilerar frågan i en artikel i SvD 1, Elisabet Åbjörnsson Hollmark, där hon beskriver behoven av psykiatrisk vård för ungdomar som vistas på SiS-institutioner som så omfattande och i sådan grad att den kunskap som SiS-organisationen besitter inte lever upp till kravnivån. I artikeln redovisas ett pågående arbete för att förbättra situationen tillsammans med ett urval regioner. Arbetet är grundat på ett regeringsuppdrag. Utsikterna till ett någorlunda snabbt och effektivt arbete inom ramen för uppdraget beskrivs som begränsade. Så här formuleras en misstro: 

”Vi inom SiS tror på regeringsuppdraget om en integrerad vårdform, ett uppdrag som kan skapa verklig förändring för den här gruppen ungdomar. Inom SiS är vi därför angelägna om att komma fram till ett bra upplägg för en integrerad vårdform. Men i samarbetet med regionerna och socialstyrelsen har uppdraget inte fått det upplägg och de förutsättningar vi tror hade varit vägen till framgång. I stället ser vi att intresset för samverkan i praktiken, och att få en snabb framgång i uppdraget, inte är lika starkt från alla parter. Samtidigt är detta ett långsiktigt utvecklingsprojekt som ska redovisas hösten 2025 och det finns barn och ungdomar som behöver tillgång till psykiatrisk vård redan nu.”

Här redovisas uppenbarligen en brist på vilja till samarbete mellan olika vårdgivare samt en skepsis till att SiS kan utveckla en kompetens och/eller former för behandlingen – en s.k.integrerande vårdform – för unga med psykiska problem.

 I artikeln beskrivs att ungdomar med en psykisk problematik uppvisar ett återkommande gemensamt drag som innebär ett våldsamt utagerande där det kan förekomma långvariga affektutbrott som är mycket svåra att avleda och hejda. Våldet kan riktas mot andra ungdomar eller medarbetare men också i form av självskadebeteende mot ungdomen själv. Här konstateras att SiS inte bedriver psykiatrisk verksamhet utan problemet måste lösas med en platsutbyggnad inom ungdompsykiatrin. SiS kärnuppdrag beskrivs i artikeln vara att ”tiden på SiS blir ett uppbrott från ett destruktivt liv som kantas av missbruk, kriminalitet, våld och hot och en chans till förändring till ett bättre liv”, så länge ungdomen alltså inte lider av en psykiatrisk problematik kan det då tilläggas. Slutsatsen är alltså att ungdomar med psykiatrisk problematik som vistas på SiS-instititioner bör vistas någon annanstans, förslagsvis inom ungdomspsykiatrin. Som läsare av artikeln antar man att det skulle röra sig om någon form av psykiatrisk tvångsvård enligt en lagstiftning som inte närmare specificeras.

Fritagningar och rymningar inom ungdomsvården

Med anledning av ett antal spektakulära fritagningar från SiS-institutioner har också frågan åter väckts om hur samhället ska hantera de ungdomar som står för den allvarligaste brottsligheten. Fyra före detta institutionschefer inom SiS utvecklar tankar kring detta i en artikel i SvD2. Skribenterna vänder sig mot att ungdomar som vårdas enligt lagen om sluten ungdomsvård (LSU) vistas inom SiS-organisationen. Man menar att”med tillskapandet av LSU bröts en 100-årig vård- och behandlingstradition. Trendbrottet bestod i att blanda LSU, ett allmänpreventivt uppdrag och tidsbestämda straff (i princip kriminalvård) med den traditionella LVU-vården (ett individualpreventivt uppdrag – ”vård, fostran och utbildning” med utgångspunkt i socialtjänstlagen och LVU). Alltså det rakt motsatta”.

Den grupp av ungdomar som omfattas av LSU utgör c a 10% av det totala antalet ungdomar som vistas vid SiS-institutioner. Skribenterna ser som en lösning på detta motsatsproblem att föra över denna klientelgrupp till Kriminalvården. Ett viktigt skäl till detta anser man vara att flertalet SiS-institutioner på grund av LSU-uppdraget med ”kriminalvårdstänk, skalskydd och säkerhet som i ökande omfattning kommit att påverka och sätta prägel på ungdomsvården än tvärtom”. Många av SiS institutioner har under åren förändrats både till innehåll och till det yttre och blivit alltmer fängelselika, menar man. Tanken med reformen skulle närmast ha varit den motsatta, menar man.

 Man tycker sig alltså se en smitta som förts in i ungdomsvården beroende på etableringen av den slutna ungdomsvården. En olycksalig blandning av allmänprevention och individualprevention! Det är ju inte hälsan som smittar….Resultatet av någon egentlig smittspårning redovisas dock inte i artikeln.

Man ställer sig frågan om det är rimligt att en vårdorganisation ska ha ansvaret för att verkställa straff för grova brott och möta de stora förändringar som utvecklingen av gängbrottsligheten inneburit. Deras slutsats är att verksamheten ska flyttas över till Kriminalvården rent organisatoriskt.

De fyra f d institutionscheferna möter dock mothugg i en artikel i SvD 3 Malin Östling och Helena Finér, båda verksamhetsdirektörer inom SiS Dessa menar att fördelen med att verkställigheten av LSU ligger under SiS är att man har en verksamhet, en vård och behandling och en skolverksamhet som är anpassad just för ungdomar. SiS är den myndighet i Sverige som har bäst kunskap och erfarenhet om målgruppen, deras problematik och behov, menar man. Man redovisar vidare – om än övergripande – vilka instrument som SiS förfogar över i sin verksamhet med den kategorin som omfattas av LSU. Ett viktigt instrument anser man utslussningsformerna vara samt möjligheterna att anpassa vistelsen inom SiS-verksamheten till de olika säkerhetsnivåer som kan föreligga under en intagens utveckling.

Man avslutar sin framställning med att konstatera att den modell (LSU min anm.) som togs fram just för att inte behöva låsa in ungdomar i fängelse, låt vara att den kallades ungdomsfängelse. Något som man säger sig inte vilja återvända till.

En splittrad debatt och analys av vård och bestraffning av unga brottslingar

Hur ska man sammanfatta läget? Självfallet kan inte min sammanställning göra anspråk på att vara heltäckande i beskrivningen av debattläget vad gäller behandlingen av unga som begår brott. Allra helst som detta fenomen endast utgör en del av det totala kriminalpolitiska spektrumet. Men visst tonar en splittrad, fragmenterad och något uppgiven bild fram? Här möter vi en generaldirektör som vill bli av med en del av sitt uppdrag på grund av upplevda samarbetssvårigheter med andra vårdorganisationer, erfarna f d institutionschefer som vill bli av med andra delar av uppdraget som rör kriminellt identifierade och som är rymningsbenägna. Vi möter en statlig utredare som känner sig tvingad att ge förslag på lagstiftningsändringar som hon har hiskeligt svårt att finna stöd för i forskning och beprövad erfarenhet.

Vi har en debatt som uppenbarligen inte förmår att fullt ut inse skillnaden mellan fängelse som påföljd och fängelse som byggnad, som förbiser att frihetsberövande åtgärder måste vila på ett lagstöd och en process som sörjer för att rättssäkerheten upprätthålls, d v s vilken ungdom är psykiskt störd till sådan art och grad att vederbörande måste frihetsberövas? Den lagstiftning som ser dagens ljus utformas med svagt stöd av vetenskap och beprövad erfarenhet. 

Vi förefaller att vara på väg att reducera ungdomar till vuxna och därmed lämna ett synsätt att unga brottslingar ska särbehandlas i straffrättslig synvinkel. 

Utvecklingen förefaller att stödjas av en mesallians mellan vårdivrare och sådana som ivrar för ”hårdare tag”! Vårdivrarna klamrar sig fast i gamla teser om behandling av unga utan hänsyn till hur verkligheten förändrats. Förespråkarna av hårdare tag som lika hårdnackat klamrar sig fast i svagt grundade teser av ännu äldre slag. De tilltänkta verkställarna av de hårdare tagen, Kriminalvården, hörs inte av i debatten…

Argumenten är desamma idag som 1998 då den slutna ungdomsvården infördes – fast tvärt om! Möjligheten att undantagsvis döma unga till sluten ungdomsvård framför fängelse kvarstod men debatten talar för att åter göra fängelse till huvudregel. Vi bestämmer helt enkelt att unga tänker lika rationellt som vuxna och låter sig numera avskräckas av tuffare straff – för det gör ju vuxna…. Eller?

Frågan om resultat, kostnader och framgång lämnas därhän.
Kriminalvårdens effektivare stängsel får utgöra lösningen?

Pelle Granström

Ledamot i redaktionsrådet för TfK

Notförteckning

  1. SvD 2021-01-22
  2. SvD 2021-01-24
  3. SvD 2021-01-07

Kommentarsfältet är stängt.