Tryck "Enter" för att gå vidare till kommentarer
Foto: Fredrik Schlyter

Nedlagt kloster, nedlagt framtidshopp?

För två år stängdes Klosterverksamheten vid Kumlaanstalten ned och ett år senare drabbade samma öde Klostret vid Skänningeanstalten. Skälet uppgavs i båda fallen vara platsbrist – det är överfullt på Sveriges anstalter och Kriminalvården letar med ljus och lykta letar efter utrymme att placera de fängelsedömda. Från Kriminalvårdens håll har man gjort tydligt att man hoppas kunna öppna verksamheterna åter i framtiden, men att detta, på grund av rådande akuta platsbrist, kan komma att dröja.

För några år sedan genomförde Susanne Alm och Lena Roxell, på uppdrag av Kriminalvården, en utvärdering av den så kallade Klostervägen, det vill säga verksamheterna vid Kumla, Skänninge och i Vadstena. I den här artikeln sammanfattar författarna några av utvärderingens viktigaste resultat.

Med tanke på att de överlag var så positiva, är det författarnas förhoppning att klosterverksamheten så snart som möjligt återupptas. 

En katolsk långretreat på Kumla

Klosterenheten på KVA Kumla slog upp sina portar 2001 och bortsett från ett kort avbrott under året därpå, pågick verksamheten oavbrutet fram till den plötsliga stängningen hösten 2018. Allt började med en vilja hos bland andra NAV – Nämnden för andlig vård – att erbjuda långtidsdömda en meningsfull sysselsättning. Efter en tids bollande av flera olika idéer, fastnade man vid tanken att organisera långretreater, dit intagna som satt på minst fyra år kunde ansöka om att få delta. Efter viss möda lyckades man övertyga såväl anstaltsledningen vid Kumla som Kriminalvårdsstyrelsen om det goda i idén. Att valet kom att falla på den Ignatianska retreatformen, som i grunden är katolsk och bygger på den helige Ignatius idéer, berodde helt enkelt på att den präst som fick frågan om leda verksamheten, Truls Bernhold, hade personlig erfarenhet av denna retreatform. 

Målet med den Ignatianska retreaten är att gå på djupet med sig själv, ta reda på vem man är och vad man vill göra med sitt liv. En långretreat pågår i 30 dagar och varje vecka följer ett särskilt bibliskt tema. Deltagaren får arbeta med sitt förhållande till sig själv och till det förflutna, men också till sina medmänniskor och till framtiden. Metoder som används är meditation, kontemplation, bön, samtal med den andlige vägledaren och gruppsamtal under särskilda samlingar. I övrigt skall de 30 dagarna tillbringas i tystnad. Att delta i en långretreat är på många sätt krävande, men det kan också ge fantastiska resultat för den som är beredd att arbeta med sig själv. 

Målet för klosterverksamheten var aldrig att deltagarna ska bli troende kristna, utan man har vänt sig till alla med ett intresse för andliga frågor och en öppenhet för andlig utveckling, inklusive dem som bekänt sig till andra religioner än kristendomen. Kraven på skötsamhet och en motivation till förändring har dock varit höga. Som regel anordnades två långretreater per år med plats för sju deltagare varje gång, en omfattning på verksamheten som de ansvariga enligt våra intervjuer tyckte var lagom. Att utsätta sig för 30 dagars tystnad och självrannsakan passar trots allt långt ifrån alla. I tillägg till långretreaterna hölls också ett antal kortare pröva-på-retreater samt uppföljningsretreater för dem som tidigare deltagit i 30 dagars-retreaten. 

Ett kloster i Skänninge och ett halvvägshus i Vadstena

Uppföljningsretreater till trots så upplevde många av de intagna att det var svårt att hålla nya tankar och vanor vid liv sedan man återvänt till sin ordinarie avdelning. För att kunna erbjuda en chans till fortsatt andlig utveckling för interner som deltagit i en långretreat och som efter att ha avtjänat en del av sitt straff tilläts att flytta till en anstalt med lägre säkerhetsklass, så öppnades år 2008 ett kloster med plats för 18 intagna i en särskild byggnad på anstalten i Skänninge. Här bodde de intagna permanent och fortsatt andlig utveckling kombinerades med arbete eller studier 30 timmar/vecka. En del jobbade i anstaltens tvätteri, medan några hade till uppgift att sköta klosterträdgården och gräsklippning på anstaltsområdet. De ansvariga vi talade med tyckte att en vistelse på cirka två år på klostret var lagom. Idealt sett kunde de intagna därefter flytta vidare till en anstalt med lägsta säkerhetsklass för att avtjäna sista delen av sitt straff, alternativt till Klostervägens tredje instans, Mariagården i Vadstena. Vid Mariagården, som drevs av Linköpings Stadsmission med stöd av Kriminalvården, kunde de intagna dagtid röra sig relativt fritt mellan boendet, eventuella studier och andra aktiviteter. Gemensam bön, meditation och trädgårdsarbete strukturerade veckoplaneringen, men ansvaret för fortsatt andlig utveckling låg här i mycket på de intagna själva. Svenska kyrkan i Vadstena var dock mer än glada att välkomna eventuellt intresserade intagna in i församlingen. 

Vår utvärdering av verksamheten och våra förhoppningar inför framtiden

För vår utvärdering av klosterverksamheten genomförde vi intervjuer med totalt 24 personer, varav 14 deltagare vid Klostervägens olika instanser och 10 anställda inom verksamheten. Sju av deltagarna och en ur personalen intervjuades vid två tillfällen, vilket innebär att totalt 33 intervjuer gjordes. Fältarbetet pågick mellan december 2014 och april 2015. Vi genomförde en så kallad processutvärdering, vilket innebär ett fokus på verksamhetens mål samt en analys av arbetet för att nå dessa. Vad ansåg ansvariga och övrig personal vara en lyckad retreat och vad hoppades de att deltagarna skulle ta med sig från Klostervägens olika instanser? Vidare, hur upplevde man att verksamheten fungerade och fanns det något som behövde förbättras? När det gäller deltagarna intervjuades några intagna såväl före som efter genomgången 30-dagarsretreat och deras förväntningar innan stämdes av mot deras upplevelser efteråt. Intagna vid klostret i Skänninge boende på Mariagården tillfrågades om sina samlade erfarenheter av Klostervägen och sina förhoppningar inför framtiden.  

Såväl intagna som anställda förmedlade en till allra största delen positiv bild av Kloster-verksamheten. Intagna beskrev framför allt hur de genom sitt deltagande fått hjälp att hitta ett lugn i sig själva, något som för många var en helt ny upplevelse. Bättre självkännedom och verktyg att hantera ilska och aggressioner var andra vanliga erfarenheter. Så här sa en av deltagarna om sina erfarenheter av långretreaten:

Jag fick ett väldigt lugn, jag fick ro, jag fick lära mig saker, jag fick verktyg. […] När jag kom tillbaka till avdelningen kommer jag ihåg att grabbarna sa ”Fy fan vad lugn du ser ut!” Jag fick ledigt från jobbet i tre dagar efteråt när jag hade varit där, bara för att man måste landa du vet. Det är en massa tjuvar på avdelningen, man måste ju anpassa sig till det. (skratt). 

En annan deltagare sa så här: 

Jag har en tro på mig själv som inte funnits förut. […] Jag känner till många av mina brister som jag inte trodde att jag hade. Jag känner till många styrkor som jag inte heller visste att jag hade… och det gör att jag får en…tro på mig själv att…att många saker kan jag lösa.

Om en förbättrad förmåga att hantera impulser och aggressioner sa en av deltagarna: 

Jag har lärt mig att kontrollera mig i sådana situationer, som jag inte kunde innan. Jag har lärt mig att det kanske inte är värt att bråka. […] Jag kan sitta i sängen och andas djupt. Tio sådana djupa andetag och sedan blir det bättre. 

Flera deltagare nämnde också att de hade fått redskap att bearbeta tidigare händelser i sitt liv och kände, kanske för första gången, hopp inför framtiden. Några berättade också om bättre relationer, såväl till andra intagna som till kriminalvårdspersonalen. 

Man har fått ett par glasögon på sig, som man ser allt med. Det gäller brottet och det gäller livet i övrigt och det gäller kärlek. Det gäller hur man beter sig mot människor….och…precis allting.

En annan deltagare sa så här: 

Nu kan jag prata om allt, då menar jag allt alltså. Jag kan prata om allt som hänt i mitt liv, när jag var ung. Jag kan prata om vad som har hänt mina barn, hur de mår. Jag kan framför allt prata MED mina barn, vilket känns otroligt. Vi har en bra kontakt.

Även ansvariga och övrig personal vittnade om den påverkan verksamheten hade på de intagna och hur den hjälpte dem att utvecklas. 

Man kan se är de är lite avvaktande när de kommer, en och annan är till och med lite så här smått otrevlig. Det är inte så vanligt annars här. Men det tar inte mer än en eller två dagar så har det liksom vänt…man ser att de mjuknar och…ja ler och så.

Sen finns det ju de som säger att, jag har aldrig suttit så här och hållit en plit i handen förut, men jag ser ju det att…du är ju också människa, på något sätt va, faktiskt. Det kan ju låta konstigt, men de har aldrig tänkt på att vi också är människor.

Det fanns förstås också orosmoment och mindre positiva sidor. Vid klostret i Skänninge genomfördes vid tiden för våra intervjuer en del inskränkningar av den relativa frihet de boende på klostret tidigare åtnjutit. Köksredskap och hobbyverktyg drogs in och bestick ersattes med engångsmaterial i plast. Från att ha levt med olåsta dörrar inne på avdelningen började man också låsa in de intagna i sina celler varje kväll. Det som upprörde både anställda och intagna var att åtgärderna inte infördes som ett svar på att någonting hänt, utan som förebyggande säkerhetsåtgärder på initiativ av den nye anstaltschefen. Många upplevde det som att den tillit man under lång tid byggt upp plötsligt, och orättvist, rycktes ifrån en. När det gäller Mariagården upplevde vissa att man släppte de boende lite för fritt och inte förmådde erbjuda det stöd och den struktur många fortfarande behövde, och vid vårt besök stor många platser på boendet tomma. Kriminalvårdens samarbete med Mariagården upphörde senare.

Vi delar därför den besvikelse som många känner över klosterverksamhetens nedstängning och instämmer i förhoppningarna att den snart får återuppstå. 

Klosterverksamheten var något unikt inom Kriminalvården

Men överlag så visade vår utvärdering alltså på en väl fungerande Klosterverksamhet som gav deltagarna chansen att finna ett lugn, arbeta på sin personliga utveckling och känna ett hopp inför framtiden. Klosterverksamheten var något unikt inom Kriminalvården och att minnet från de samlingar och måltider vi som forskare blev inbjudna att delta i, samt intrycken från alla intervjuer med deltagare och personal, är något vi för alltid bär med oss. Vi delar därför den besvikelse som många känner över klosterverksamhetens nedstängning och instämmer i förhoppningarna att den snart får återuppstå. 

Susanne Alm

Docent i sociologi och lektor vid Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet

Lena Roxell

Fil dr i kriminologi och lektor vid Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet


Utvärderade Klosterverksamheten.

Kommentarsfältet är stängt.