Genusnormer vid upphörande av brott

Det är viktigt att beakta genusnormer vid upphörande med brott

Genus är numera ett etablerat perspektiv på brott och brottslighet och det är en viktig del i att förstå såväl orsaker till brott som vem som utsätts för brott. Men allt mer lyfts även dess betydelse för vägar ut ur kriminalitet och för att förstå hur samhällets reaktioner på brott ser ut. 

Professor Tove Pettersson, som skrivit en ny lärobok om genus och brott som ges ut i augusti, skriver här om betydelsen av genus för kontrollen av brott och vägar ut ur brott.  

I flera decennier har genus, kanske framför allt maskulinitet, framhållits som en betydelsefull aspekt av orsaker till brott, men allt mer har fokus även riktats mot genusnormers betydelse för att upphöra med brott.  I en bok om att lämna våldsamma extremiströrelser beskriver Michael Kimmel (2018) hur maskulinitet är en central del i att män attraheras av dessa grupper, till och med viktigare än ideologi. Ideologin kommer ofta senare menar Kimmel och är därför inte lika betydelsefullt för att förstå varför männen attraheras av dessa grupper. Han argumentera också för att detta innebär att genus och maskulinitet är centralt för att dessa män ska lämna gruppen de är en del av. Kimmel skriver:

Tror jag att vi, när vi väl har tagit itu med genus, har löst problemet och framgångsrikt avradikaliserat dessa unga män? Självklart inte. Men jag tror att om vi inte tar hänsyn till genus, kommer vi inte att kunna erbjuda dessa unga män någonting som de anser vara tillräckligt värdefullt för att uppmuntra dem att ta steget.” (Kimmel, 2018: 26 min översättning)

Maskulinitet är en del av gemenskapen och attraktionen i dessa grupper och därför blir förändrade maskulinitetsnormer också en av flera pusselbitar i den på många sätt komplicerade process det innebär att lämna sammanhang av detta slag.

Man kan med Kimmels ord beskriva genus, i detta fall förändrade maskulinitetsnormer, som ett nödvändigt men inte tillräckligt inslag för att få män att ta steget att lämna de våldsamma sammanhang de befinner sig i. Frågan om maskulinitetsnormers betydelse för att lämna andra typer av manligt dominerade grupper, exempelvis gatugäng, har också fått allt mer uppmärksamhet (se t. ex. Forkby et al., 2019), och nyligen diskuterades detta i programmet Konflikt i Sveriges radio (https://sverigesradio.se/avsnitt/repris-hypermaskulina-gatugang). Maskulinitet är en del av gemenskapen och attraktionen i dessa grupper och därför blir förändrade maskulinitetsnormer också en av flera pusselbitar i den på många sätt komplicerade process det innebär att lämna sammanhang av detta slag. Många forskare är också noga med att påtala att det inte handlar om väsensskilda maskulinitetsnormer i dessa sammanhang utan snarare intensifierade eller uppskruvade maskulinitetsnormer (Mullins, 2006; Pettersson, 2020). Men inte bara för att lämna en stark grupptillhörighet har förändrade maskulinitetsnormer betydelse utan även för att lämna kriminalitet mer generellt (Carlsson, 2013). Andersen m.fl. (2020) menar att maskulinitet är en viktig faktor vid frågor om återinträde (”reentry”) i samhället efter ett frihetsberövande. Likt Kimmel (2018) argumenterar de för att en förändrad maskulinitetskonstruktion är en del av flera faktorer som de före detta dömda lägger vikt vid i berättelser om vad de uppfattar som lyckosamma återinträden. Även Forkby m.fl (2019) talar om en omformulerad maskulinitet som en viktig del i att lämna ett gäng. Men genus har inte bara betydelse för män som vill upphöra med att begå brott. Även för kvinnor har det betydelse, men på i alla fall delvis andra sätt (Rodermond et al., 2016). Robin Gålnander (2020) som följt kvinnor i deras upphörandeprocesser, visar hur exempelvis tidigare erfarenheter av våld i nära relationer på olika sätt utgör hinder för kvinnornas fortsatta liv liksom upphörande med brott. Också upplevelsen av att inte ”passa in” i den normativa femininiteten utgör hinder för kvinnorna. Båda dessa faktorer kan också bidra till att kvinnorna blir ensamma och isolerade, vilket i sin tur försvårar upphörandet med brott.   

Vi vet sedan länge att kvinnor och män delvis kontrollerats för olika typer av beteenden, liksom att både klass och etnicitet är viktiga pusselbitar för att förstå denna kontroll.

Ur denna kunskap, att genus har betydelse för att upphöra med brott, genereras insikten att det även är centralt att förstå den betydelse genus har för den kontroll samhället utövar. Vi vet sedan länge att kvinnor och män delvis kontrollerats för olika typer av beteenden, liksom att både klass och etnicitet är viktiga pusselbitar för att förstå denna kontroll. Pojkar och män har kontrollerats för utåtagerande beteende riktat mot andra, exempelvis egen kriminalitet. Kontrollen av flickor och kvinnor har istället främst handlat om att begränsa och disciplinera deras sexuella beteende (Bosworth, 2000; Ericsson & Jon, 2006; Zedner, 1991). Många gånger samverkar även klass och etnicitet till den riktning kontrollen tar (Pettersson, 2005; Schclarek Mulinari, 2017; Schclarek Mulinari & Keskinen, 2020; Steffensmeier et al., 2017).

Männen omformulerade sitt maskulina projekt från hårdhet och tuffhet till att kunna prata om känslor liksom att inför andra våga visa sig utlämnad kring saker som var jobbiga i livet

Men kunskapen om betydelsen av genus för att lämna kriminalitet sätter även fokus på de institutioner som är en del av kontrollen. Det är alltså inte bara de personer som vill upphöra med brott som är av intresse för att förstå detta, utan även Kriminalvården och andra samhällsinstitutioner som på olika sätt är involverade i upphörandeprocesser. Bäcklin (Bäcklin et al., 2013) visar hur män som arbetade i stödorganisationer som KRIS och X-Cons omformulerade sin maskulinitet, och hur detta var en del i både det stöd som förmedlades och i männens egna maskulinitetskonstruktioner (och därigenom en del i deras eget upphörande med brott). Männen omformulerade sitt maskulina projekt från hårdhet och tuffhet till att kunna prata om känslor liksom att inför andra våga visa sig utlämnad kring saker som var jobbiga i livet (se även Forkby et al., 2019). Gålnander (2020) i sin tur menar att många av de stödverksamheter kvinnorna han följde erbjöds vilade på förlegade genusideal som premierade passivitet och servilitet. Detta påminner om det Ingrid Lander (2003) konstaterat tidigare, att många av de program de kvinnor hon följde kom i kontakt med inom kriminalvården fokuserade på traditionella föreställningar om kvinnor, med en inriktning mot utseende, hälsa, matlagning och att sy och väva. Även genusnormer hos de som arbetar med dessa frågor, och deras föreställningar om manligt och kvinnligt, har alltså betydelse för hur både kontrollen och stödet utformas. 

Det finns flera studier som visar hur den svenska institutionsvården för unga fortfarande präglas av stereotypa genusnormer, vilket i sin tur har betydelse för hur vården utformas och det stöd flickor och pojkar får

Även om det förstås finns skillnader så finns det också slående likheterna i detta med de dåtida (1950-talet) ungdomsinstitutioner Ericsson och Jon (2006) studerat i Norge. Flickorna fostrades till att vara skötsamma flickor med stort fokus på deras sexualitet och till att kunna arbeta som hembiträde eller liknande i någon annans hem. Detta trots att efterfrågan på den typen av arbeten allt mer försvann ur samhället. Pojkarna däremot skulle vara ”lagom” mycket pojke, där problemet ofta uppfattades som att de överdrivit maskulinitetsnormer genom att exempelvis vara (för) våldsamma eller aggressiva. De skolades också tydligt in i arbetarklassyrken, yrken som fortfarande var efterfrågade i samhället. Klassdimensionen var alltså närvarande både i kontrollen av flickor och pojkar. Det finns flera studier som visar hur den svenska institutionsvården för unga fortfarande präglas av stereotypa genusnormer, vilket i sin tur har betydelse för hur vården utformas och det stöd flickor och pojkar får (Andersson Vogel, 2020; Laanemets and Kristiansen, 2008). Dessa föreställningar riskerar att bidra till att de unga inte får den individuella vård de är i behov av utan istället en vård delvis baserad på generella föreställningar om flickor och pojkar. De genusnormer som personalen förmedlar kan till och med vara kontraproduktiva, exempelvis i form av att de istället för att ifrågasätta och omformulera destruktiva maskulinitetsnormer, alltså erbjuda alternativ till hypermaskulina normer, riskerar att förstärka dem (Pettersson, 2014). 

Det är alltså viktigt att exempelvis kriminalvården har genusnormer i åtanke i sina insatser. Detta gäller för arbetet med de klienter man har i uppdrag att förbereda för livet efter påföljden, där fokus från Kriminalvården formulerats som ”bättre ut”. Det finns som jag ser det ingen motsättning i att det i detta arbete införlivas arbete med verktyg för mindre destruktiva genusnormer. Sådant arbete förekommer redan, som exempelvis framgår av tidigare nämnda reportaget i Konflikt, och bör vara en självklar del av arbetet med klienterna. Men även att arbeta med de egna genusnormerna hos personalen och vad dessa förmedlar vidare till dem man möter är en viktig del av detta arbete. 

Tove Pettersson

Professor i kriminologi, Stockholms universitet

Referenser

Andersen TS, Scott DAI, Boehme HM, et al. (2020) What Matters to Formerly Incarcerated Men? Looking Beyond Recidivism as a Measure of Successful Reintegration. The Prison Journal 100(4): 488–509.

Andersson Vogel M (2020) Disciplinering, Femininitet Och Tvångsvård. Tjejers Vardag Vid Särskilda Ungdomshem. Lund: Studentlitteratur.

Bäcklin E, Carlsson C & Pettersson T (2013) Maskuliniteter som livsloppsprocesser. Våld i genusteoretisk belysning. In: Unga Och Våld – En Analys Av Maskulinitet Och Förebyggande Verksamhet. Stockholm: Myndigheten för Civil- och Ungdomsfrågor, pp. 133–174.

Bosworth M (2000) Confining femininity: A history of gender, power and imprisonment. Theoretical Criminology 4(3): 265–284.

Carlsson C (2013) Masculinities, persistence, and desistance. Criminology 51(3): 661–693.

Ericsson K & Jon N (2006) Gendered social control:‘a virtuous girl’and ‘a proper boy’. Journal of Scandinavian Studies in Criminology and Crime Prevention 7(2): 126–141.

Forkby T, Kousmanen J & Örnlind H (2019) Vägen ut ur gänget – om manligheter, broderskap och svikna förhoppningar. Norrköping: Kriminalvården.

Gålnander R (2020) Maintaining Desistance. Barriers and Expectations in Women’s Desistance from Crime. Stockholm: Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet.

Kimmel MS (2018) Healing from Hate: How Young Men Get Into–and Out Of–Violent Extremism. Oakland: University of California Press Berkeley.

Laanemets L & Kristiansen A (2008) Kön och behandling inom tvångsvård. En studie av hur vården organiseras med avseende på genus. Stockholm: Statens institutionsstyrelse.

Lander I (2003) Den Flygande Maran: En Studie Om Åtta Narkotikabrukande Kvinnor i Stockholm. Stockholm: Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet.

Mullins C (2006) Holding Your Square. Masculinities, Streetlife and Violence. Devon: Willan Publishing.

Pettersson T (2005) Polisingripanden vid eget bruk av narkotika: Särbehandlas personer med utländsk bakgrund? Stockholm: Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet.

Pettersson T (2014) Doing masculinity in youth institutions. In: Lander I, Ravn S, and Jon N (eds) Masculinities in the Criminological Field: Control, Vulnerability and Risk-Taking. Farnham: Ashgate, pp. 39–56.

Pettersson T (2020) Kriminalitet, maskulinitet och möjligheter till förändring. Socialmedicinsk tidskrift 97(2): 266–275.

Rodermond E, Kruttschnitt C, Slotboom A-M, et al. (2016) Female desistance: A review of the literature. European Journal of Criminology 13(1): 3–28.

Schclarek Mulinari L (2017) Slumpvis Utvald: Ras-/Etnisk Profilering i Sverige. Civil Rights Defenders; Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet.

Schclarek Mulinari L & Keskinen S (2020) Racial profiling in the racial welfare state: Examining the order of policing in the Nordic region. Theoretical Criminology: 1–19.

Steffensmeier D, Painter-Davis N & Ulmer J (2017) Intersectionality of race, ethnicity, gender, and age on criminal punishment. Sociological Perspectives 60(4): 810–833.

Zedner L (1991) Women, Crime and Penal Responses: A Historical Account. Crime and Justice 14: 307–362.