På den krokiga och smala vägen ut ur kriminaliteten

Hur går det till när människor försöker upphöra med brottslighet? Att lämna ett ofta våldsamt, slitsamt och destruktivt sätt att leva för något annat, något okänt, något ‘normalt’? Varför misslyckas så många med sina försök att vända på sina liv? Vilka svårigheter och kval möter de som försöker? Dessa stora frågor har behandlats i en doktorsavhandling vid Kriminologiska institutionen på Stockholms universitet. Avhandlingen heter ”Maintaining Desistance − Barriers and Expectations in Women’s Desistance from Crime”.
Här skriver avhandlingens författare Robin Gålnander om studien och dess resultat.

När människor fastnar i livsstilar som bygger på vanemässig brottslighet leder det till stora problem och mycket lidande, både för de individer som är direkt berörda och för samhället i stort. Samtidigt är det en mödosam process att lämna ett sätt att leva för ett annat. Både i forskningen och i samhälleliga insatser för att bryta sådana livsstilar utgår man ifrån att individer behöver förändra sitt sätt att vara, tänka och leva. Däremot diskuteras sällan vad en sådan livsstilsförändring innebär på djupet. Människor som levt hela sina liv i samhällets marginal − i fattigdom, drogbruk, kriminalitet och bestraffningar − har en lång väg att vandra för att komma närmare samhället och ett ‘normalt’ liv. För att ta reda på hur denna väg kan se ut, och vad som händer längs vandringen, vigdes en doktorandstudie åt att följa ett antal kvinnor som gett sig i kast med att förändra sina liv.

Studiens upplägg

Genom upprepade och djupgående intervjuer kunde forskningsprojektet följa tio kvinnors strävanden att upphöra med brott. Dessa kvinnor kom från olika delar av landet, och hade levt större delen av sina liv i utanförskap, marginalisering och fattigdom. I decennier hade kvinnornas liv och vardag präglats av såkallad ‘gatubrottslighet’; drogrelaterade brott, stölder, inbrott, misshandel och liknande. Alla tio hade dömts för brott, de flesta otaliga gånger. När forskningsprojektet drog igång hade dessa kvinnor precis påbörjat sina försök att förändra sina liv och upphöra med brott. Under två års tid kunde projektet genom de upprepade intervjuerna ta del av kvinnornas erfarenheter och följa dem i deras strävanden.

Kvinnornas berättelser

I kvinnornas berättelser framträder många svårigheter som de behövde handskas med på sin färd mot ett annat, bättre liv fritt från droger och kriminalitet. Det gäller givetvis klassiska barriärer såsom svårigheter att få arbete, nya vänner eller ens tak över huvudet. Men intervjuerna dök djupare än så och synliggjorde även hur kvinnorna kämpade med skuld och skam kopplat till det liv de levt, och känslan av att inte passa in.

Jag kanske inte ska passa in i det här samhället?

Det blev tydligt att kvinnorna stod långt ifrån samhället när de påbörjade sina upphörandeprocesser. Ett citat som fångar just det väldigt väl kommer ifrån en av kvinnorna, som jag kallar för Kate. Hon berättade:

Kate: Jag känner mig lite halvmisslyckad just nu faktiskt… Och såna här liksom, situationer som på dagis och sånt så känner jag hela tiden att jag är annorlunda och nästan går och bär på en hemlighet, gentemot de andra föräldrarna så. Och jag vet inte hur mycket det har att göra med att jag är sjukskriven, inte har ett vanligt jobb och är typ en vanlig Svensson så. Eller om det har med allt det andra att göra liksom… jag vet inte […] det är mer det här sociala som jag känner att jag vet fan inte riktigt hur man är − alltså vad pratar man om, normala människor?!

Citatet exemplifierar tydligt hur långt ifrån samhället kvinnorna befann sig när de försökte förändra sina liv. De var osäkra på vad ett såkallat normalt liv innebar, eftersom de aldrig hade levt ett sådant själva. I den utsatta situation de nu befann sig i saknade vissa av dem till och med resurser att täcka de mest basala mänskliga behov: tak över huvudet, social samvaro eller hälsa. Ett annat citat fångar det här på ett bra sätt. Maia berättade att:

Maia: Det är mycket nytt. Och sen är det ensamt. Det är ensamt! Ett väldigt ensamt liv, lever jag. […] Och sen är det alla dom här jäkla diagnoserna som man har fått. Och jag vet inte om det är nån nytta med det. Förstår du? Det blir så konstigt. Allting blir så konstigt. Jag vet inte vilket ben jag ska stå på efter alla 30 år man har knarkat och… Jag har ingenting att göra med det folket längre och… Jag kanske inte ska passa in i det här samhället?

Det fanns således mycket tvivel i kvinnornas vardag. Ibland rentav hopplöshet. Och det är viktigt att förstå att tvivel och hopplöshet är en vanlig men jobbig del av den här omfattande förändringsprocessen. Men trots omfattande resursbrister tillät sig kvinnorna att drömma, och hoppas inför sin framtid. Här är ett sista citat för att belysa just detta. Johanna svarar på frågan om huruvida hon har drömmar eller tankar inför framtiden:

Johanna: Jaa, ja det är klart det finns. Jag har ju en stark dröm, och har haft i flera år också, den är jättestark. Men jag skulle vilja flytta till nåt hus. Och ha två kossor, två grisar, lite hönor, ja såhär, pyssla lite. För det gillar jag. Jag gillar ju landet eller naturen och… jag har också en dröm, en tanke om att ha en sån här liten marknadsvagn av nåt slag och åka ut på marknader och sälja mitt eget, ja jag har ett knäckebröd som jag har recept på. Jag är ganska duktig på att baka […] Jag gillar att plocka bär och svamp och göra lite marmelader och såna här grejer liksom. Och åka runt och sälja det på lite marknader. Kanske lite langos i den här vagnen […] eller typ en sån food truck som finns nu då, nån sån som man bara kan slänga upp och liksom dra iväg. Det skulle vara en dröm alltså! Ja, det är min dröm! Det är en stor dröm.

Framsteg varvas med felsteg i upphörandeprocessen

Sammantaget lyfter studien både förväntningar och förhinder i upphörandeprocessen. I långa och djuplodade intervjuer framträder berättelser om att lämna ett oönskat, våldsamt och destruktivt sätt att leva, och istället försöka skapa sig ett annat liv som är främmande, okänt − det som folk kallar ‘normalt’. Det är inte alltid lätt att passa in i dagens samhälle. För kvinnor som blivit dömda till fängelse är vägen särskilt krokig, full av fallgropar och tvivel. I kvinnornas berättelser om att närma sig samhället varvas hopp, förväntningar och framsteg med strukturella och personliga hinder i vad som framträder som oerhört komplexa och sköra processer. Mer än något annat belyser forskningsprojektet den stora ovisshet och osäkerhet som upphörandeprocessen innebär. Det var även slående hur ensamma kvinnorna var i sin kamp emot könsdiskriminering, fattigdom, drogberoende, upprepade domar, fördomar, trauma, skam och stigma.

Den nolltoleranspolicy som dominerar den kriminalpolitiska debatten när det gäller återfall i narkotikaanvändning och andra brott är alltså problematisk, och riskerar faktiskt att orsaka fortsatt brottslighet snarare än att hjälpa människor att bryta destruktiva mönster, vilket ju är vad som åsyftas.

Genom att trycka på det processuella, att den här livsstilsförändringen böljar fram och tillbaka med framsteg, motgångar och perioder av stillestånd, bidrar studien till ökad förståelse för hur det går till när människor försöker bryta upp från livsstilar präglade av brottslighet och domar. Denna insikt om att felsteg varvas med framsteg är ett viktigt bidrag såväl till forskning som till praktiskt socialt arbete, där den delvis går på tvärs mot hur samhället idag ser på och arbetar med de här problemen. Den nolltoleranspolicy som dominerar den kriminalpolitiska debatten när det gäller återfall i narkotikaanvändning och andra brott är alltså problematisk, och riskerar faktiskt att orsaka fortsatt brottslighet snarare än att hjälpa människor att bryta destruktiva mönster, vilket ju är vad som åsyftas. Kvinnorna var ofta mycket hårda mot sig själva, och de var mycket väl medvetna om att de ibland klev fel på den smala vägen mot inkludering i samhället. Medvetna om att dessa felsteg skulle kunna få ödesdigra konsekvenser i form av vräkning, förlorad vårdnad om barn eller nya fängelsedomar såg kvinnorna det ofta som en omöjlighet att söka myndigheters hjälp, trots att de ofta kände behov av att göra det.

Med den framåtblickande och utforskande ansatsen bidrar forskningsprojektet med kunskap om de strukturella barriärer, relationella ovissheter, personliga kval, hopp och aspirationer som alla är del av upphörandeprocessen. Om jag avslutningsvis ska välja ut en enskild poäng att ta med sig från den här forskningen, så är det att individers upphörande med brott verkligen är komplexa processer. Vägen till ett annat liv är kantat av hinder, motgångar och tvivel men även hopp, förväntningar och starka viljor, och allt det behöver beaktas om samhället ska kunna förstå och erbjuda bättre stöd till människor som vågar sig ut på en sådan förändringsresa.