Tryck "Enter" för att gå vidare till kommentarer
Foto: Frans Schlyter

Svensk kriminalvård som exportvara

Stefan Eriksson, kriminalvårdschef VO Tillberga. Arbetade i Kenya 2015 – 2019 för den svenska kriminalvården som projektledare/rådgivare till Kenya Prisons Service och Kenya Probation and Aftercare Service.
Han skriver här en första artikel om kriminalvård som exportvara.

Internationellt bistånd är en global business som årligen omsätter miljarder och åter miljarder dollar. Statliga Sidas (Swedish International Development Cooperation Agency) budget för internationella insatser med det övergripande målet att bekämpa fattigdom och nöd är på 44,5 miljarder kronor för 2021. Och det är endast en bråkdel av den globala omsättningen, exempelvis Gates Foundation förfogar över 44 miljarder dollar, d v s i runda slängar 10 ggr mer än vad Sida hanterar under ett år. Det är stora summor som flyttas från de bemedlade till de betydligt mindre bemedlade. Inte på totalen kanske, bara några promille av världens totala omsättning, men i reda pengar blir det enorma summor. 

Under några decennier har det svenska internationella biståndet förskjutits från satsningar riktade mot infrastruktur till att allt mer fokusera på utbildning och rådgivning. Lång erfarenhet och studier har visat att kompetens som byggs lokalt har en långsiktigt och hållbar dimension, men det finns ytterligare en faktor. Många utvecklingsländer lider av omfattande korruption och risken för ekonomiskt läckage är stor om biståndspengar används till byggprojekt, bilar, datorer o s v. Lite förenklat kan man säga att det är lättare och mer attraktivt att försnilla en bil eller salta en byggfaktura än att förskingra en utbildningsinsats. 

Sidas uppföljning är minutiös. De vill veta hur de svenska skattepengarna används och att nyttan optimeras och inte en krona förslösas.

Då korruption är en verklighet som måste hanteras och som i Kenyas fall står för uppskattningsvis 20 – 25 % av landets omsättning delas i normalfallet inte pengarna ut direkt till mottagarlandet. Det bistånd som svenska skattebetalare finansierar genom Sida där kriminalvården, andra myndigheter och organisationer är utförare ligger till 100 % under respektive organisations finansiella kontroll och Sidas uppföljning är minutiös. De vill veta hur de svenska skattepengarna används och att nyttan optimeras och inte en krona förslösas.

I kombination med att ekonomin kontrolleras av utförarna och inte mottagarlandet, insatserna är kompetenshöjande och till största delen består av utbildningsinsatser/rådgivning samt följs upp minutiöst av Sida minskar risken för att skattepengarna försvinner i en korruptionshärva. 

Sidas fokus är likt många andra biståndsgivare att insatserna ska vara hållbara (Sustainability). Dvs att man bygger kompetens som blir kvar i mottagarlandet och fortsätter driva utvecklingen framåt även efter att projektet/insatsen avslutats. Det handlar exempelvis om att höja kompetensen avseende hur man driver ett fängelse eller ett frivårdskontor på ett säkert, effektivt och ändamålsenligt sätt utifrån internationell standard och med Nelson Mandela Rules (tidigare United Nations Standard Minimum Rules for the Treatment of Prisoners) som ledstjärna. 

Att insatserna ska bestå av kompetenshöjande insatser uppskattas inte alltid av mottagarländerna. De ser ibland detta som en form av förlängd kolonialisering. ”Under hundratals år har ni bestulit oss på våra rikedomar och byggt er välfärd på vår bekostnad. När det sedan är vår tur får vi tillbaka endast en bråkdel och dessutom är det ni som definierar våra behov med era västerländska ögon och ni bestämmer i minsta detalj vad pengarna ska användas till”. Västvärlden bidrar med pengar men samtidigt kommer västvärldens värderingar och vad vi anser vara rätt eller fel med på köpet. Detta gör att mottagarländerna kan vara lite truliga. De vill kanske egentligen bygga ett högsäkerhetsfängelse för terroristdömda men får istället ett gäng rådgivare och högvis med utbildningar. Nu är det inte helt svart eller vitt. En del biståndsmedel från några organisationer bidrar till att rusta upp och förstärka säkerheten på vissa anstalter. I en del länder har man byggt nya fängelser, men likafullt används merparten av biståndspengarna till rådgivning, utbildning och en hel del konferenser.

Den svenska kriminalvården har hög internationellt trovärdighet. Vi anses ligga i högsta ligan avseende brottsreducerande åtgärder, säkerhet, bemötande o s v. Svensk kriminalvård har mot bakgrund av detta etablerat sig som en internationellt efterfrågad produkt. Vi har representanter i FN/New York och EU/Bryssel. Vi har och har haft utsända kort- och långtidsrådgivare/experter i ett flertal länder, ofta under FNs mäktiga paraply men även EU-finansierade projekt och bilaterala samarbeten. Ett stort antal svenska kriminalvårdare har varit delaktiga att stärka kriminalvården i länder som Somalia, Jordanien, Irak, Albanien, Liberia, Kongo m.fl. 

Det de flesta internationella kriminalvårdsprojekt och samarbeten har gemensamt är att de historiskt sett har siktat in sig på fängelsesidan med vissa spårljus riktade mot häktesverksamheten. Visserligen finns en del projekt som har frivården i fokus (och de ökar i omfattning). Emellertid ligger frivården lite i skuggan av fängelsets höga murar. Detta är i sig inte förvånade, lite av en Maslows pyramid för kriminalvård i behov av utveckling. Det känns säkert betryggande för de länder vi samarbetar med att fokusera på de område där de största riskerna eller tyngsta politiska förväntningarna finns innan man kliver upp ett steg. Dock har flera s.k utvecklingsländer ambitioner och även embryon avseende en öppen kriminalvård. Inte minst av ekonomiska skäl. 

Att använda det biståndet för att öka antalet dömda som kan verkställa sitt straff i frihet är gynnsamt både ur ett ekonomiskt och humanitärt perspektiv.

Fängelser är kostnadsdrivande oberoende av om de finns i Sverige eller i ett land i Afrika. Ett fattigt land får lägga en betydande del av sin BNP för att bygga och driva fängelser och det finns flera andra prioriteringar som politiker och medborgare uppfattar som viktigare. Vatten och el till exempel, men självklart även skola, vägar och sjukvård m.m. Det innebär att många länder är beroende av riktat internationellt bistånd från statliga och privata organisationer för att ges förutsättningar att stärka sin kriminalvård. Att använda det biståndet för att öka antalet dömda som kan verkställa sitt straff i frihet är gynnsamt både ur ett ekonomiskt och humanitärt perspektiv.

Samarbetet mellan kenyansk och svensk kriminalvård hade en lång startsträcka. Det fanns planer på ett kriminalvårdsprojekt redan 2006. Vid den tidpunkten var det enbart frivården som var föremål för en tänkt bilateral insats. Emellertid var timingen lätt haltande. Dåvarande GD hade precis dragit upp riktlinjerna för vårt internationella arbete och beslutat att samla alla insatser under FN-flagg vilket gjorde att projektet lades åt sidan. 

Bostadsrum kvinnofängelse i Kibera

Beläggningen låg på drygt 200 % med nästan 60 000 intagna på 25 000 platser och man såg även en möjlighet att minska trycket på fängelserna genom att döma fler till frivårdspåföljder.

2014 återupptogs de officiella kontakterna och den här gången var både frivård och fängelse i hårkorset. 2010 fick Kenya en konstitution med starkt fokus på demokrati och mänskliga rättigheter, inkluderat behandlingen av dömda. Det fanns en uttalad och uppriktig politisk vilja att reformera kriminalvården. Beläggningen låg på drygt 200 % med nästan 60 000 intagna på 25 000 platser och man såg även en möjlighet att minska trycket på fängelserna genom att döma fler till frivårdspåföljder. Det fanns också en humanistisk aspekt där en frivårdspåföljd som alternativ till fängelse gör det möjligt för en familjeförsörjare att fortsätta ta hand om sin familj. Kenya är ett fattigt land där över 30 % av den vuxna befolkningen har en dagsinkomst under 1 dollar. Om den dollarn försvinner är det likställt med svält, elände, förtvivlan, katastrof och därmed en påtaglig risk för fattigdomsrelaterad kriminalitet, hemlöshet, missbruk, psykisk problematik, självmord osv. 

7 års fängelse för att man stulit en kyckling eller lite grönsaker tillhör normalbilden 

Den procentuella andelen som döms till en frivårdspåföljd är låg trots att den kenyanska lagstiftningen erbjuder goda möjligheter att välja exempelvis samhällstjänst för en stor del av brottsrubriceringarna. Domstolarna är emellertid patologiskt rädda för att döma till annat än långa fängelsestraff. Kenya har ett högt utvecklat strafftänkande. Både i domstolarna och ute i samhället. Det kan räcka med att man stjäl en majskolv av en granne för att det ska bildas en mobb och man blir slaktad med trubbiga machetes. I det sammanhanget ska det mycket till för att en domare inte dömer ut maximalt av vad straffskalan har att erbjuda. Jag och mina kollegor har träffat intagna och läst domstolsprotokoll där exempelvis 7 års fängelse för att man stulit en kyckling eller lite grönsaker tillhör normalbilden. 

Den kenyanska frivården var drivande avseende ett bilateralt samarbete och hade kontinuerlig kontakt med representanter från den svenska kriminalvården. Ny GD gav nya möjligheter till ett bilateralt samarbete och kriminalvården tog kontakt med Sida som var positiva till ett kriminalvårdsprojekt. Beslut togs avseende att inleda en förstudie och under 2014 åkte Internationella Sektionen (som nyligen hade anställt en erfaren bilateral expert med bakgrund från Sida) ner till Kenya vid ett flertal tillfällen. Tillsammans med representanter från Kenya Prisons och Kenya Probation and Aftercare Service började man snickra på hur ett eventuellt projekt skulle kunna se ut. Man tog delar från det ursprungliga förslaget från 2006, lade till delar där man såg att den svenska kriminalvårdens kunskap/kompetens matchade identifierat behov och sedan presenterades ett projektförslag för Sida som var odelat positiva och beslutade att stå för finansieringen. 

Ett uttalat mål var att projektet skulle utveckla samarbetet mellan Kenyas frivård och fängelse. Från att 2006 ha varit en projektidé med enbart frivården som mottagare av svenskt bistånd hade nu fängelsesidan blivit medbjudna. De planerade insatserna var i många delar gemensamma utbildningar där man blandar personal och chefer från både frivård och fängelse. Allt i syfte att få de två systerorganisationerna att närma sig varandra. Under våren 2015 var alla dokument påskrivna och det fanns en plan avseende vilka områden som var prioriterade.

Två projektledare/rådgivare med placering i Nairobi och en projektledare/samordnare på Internationella Sektionen anställdes. Lars Widholm axlade rollen som samordnare hemmavid. Två bleka kriminalvårdare tog sina familjer med sig till Kenya i mitten av augusti 2015. Petra Tullgren från frivården i Malmö och jag från anstalten Hällby. Och det är egentligen här som äventyret börjar. Att omsätta den teoretiska idén till en praktisk verklighet som gör skillnad. I ett helt annat kulturellt sammanhang, i en organisation som fungerar helt annorlunda än vad man är van vid och dessutom börja köra bil på vänster sida. 

Stefan Eriksson

Kommentarsfältet är stängt.